"Vad var det för hemskt med din födelsedag då" frågar Karin."Ja, att fylla 37 och vakna upp hos sina föräldrar. Igen" säger jag.
"Jamen hade det inte varit värre att vakna upp i en villa i Borås med en man du skulle lämnat för länge sen?" säger hon.
Det har hon ju rätt i. Det är bättre att vakna upp (och gråta) än att inte vakna alls.
Varje morgon jag vaknar tänker jag på vad jag ska göra med mitt liv. Det finns de som aldrig ens funderar på det. Bara lever mekaniskt. Som kasperdockor som omständigheterna drar i trådarna för. Men Gud vad skönt det hade varit att ha en tråd som drog mig upp ur sängen! Inte bara ha mig själv frisläppt, raglandes på existensens botten.
Jag har bara mig själv att leva för. Existensminimum. Jag som ville leva på existensmaximum!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar