Den första blåsippan slog ut i J:s skog idag (sa Anna). Och jag var inte där.
Han säger han älskar mig igen. Det är som om min kärlekshistoria är bipolär. En sjukdom som svänger hit och dit. Salig eufori och självklarhet i ena ögonblicket och djupaste mörker och tvivel i nästa. Han vill vara med mig men inte dela sitt liv med mig. Han kanske inte ens kan dela sitt liv. Han är så solitär. Som solitt guld. Jag smular sönder mig för hans skull och han klagar på att jag är trasig. Jag har åter livet i en väska på väg mot ett hem jag ännu inte har. Det kan se ut som om jag är vilse och inte vet vad jag vill i livet. Men jag har hela tiden vetat precis vad jag vill.
Det har bara inte fått fäste i verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar