I dyngan finns näringen

Sigge och J svetsar båtar, linoljar teak, harvar landet, sätter potatis och tänder grillen.
Jag står vilsen i solljuset och vet inte hur jag ska hantera all naturens styrka som väller upp omkring mig. Jag som längtat så efter denna våren och när den är här orkar jag inte bära all härlighet. Det enda jag kommit mig för är att så frön i gödselhögen mellan bilvraken. Inget man kan äta. Bara sånt som blommar. I starka färger. Så sitter jag där på en uppochnedvänd plastback om kvällarna och ser små solrosplantor, rosenskäror, vallmor och dahlior dra sig upp genom dyngan mot ljuset. De kommer bli så starka. Där i kompost/dynghögen finns bara näring.
Våren växer så det knakar. För somliga knakar det bara. Solen jagar ut allt mörkt och skrymt med full kraft. I mig mycket svart och förstelnat. Våren faller som en jordhög över min grav.
Bara de som tro ska ges nytt liv. All min otro kämpar tröstlöst för sin överlevnad.
Vad är våren för troll? Slutet.

Även vrak längtar efter vägarna om våren

Sigges Chevrolet Caprice kommer inte att bli klar för cruisingen i år heller. J har haft förbarmande över den och dragit in den väderbitna karossen med traktorn i lagårn så inte mer regn ska falla i den.
Lagårdsportarna står öppna och kvällens sista sol kastar in gulrött ljust i stora sjok. Jag sitter i det förmultnande innanmätet av Capricen med ansiktet mot lagårdsväggen och ser mig själv genom backspegeln.
Står parkerad här on the end of the road och väntar på en eldsjäl att rusta upp min rost. Capricen och alla andra obesiktigade vrak som står glömda på gårdar och i garage måste också längta ut på vägarna nu när asfalten är torr och himlarna öppna igen.
Psyk ska göra en ny utredning på mig för att bevisa för Försäkringskassan hur obrukbar jag är. Det är bara att acceptera. Jag kommer inte att cruisa i år heller. Och som bruksbil är min tid för evigt över.
Sitter här och ser mig själv genom backspegeln i någon annans trasiga bil.
Men det är en förbannat vacker kärra.

När(somhelst) ditt ansikte tas från mig

”Det här är kanske sista gången du ser mig” säger J glatt. ”Tack för den här tiden då.”
Så går han med Navid, Johnny och Sigge upp mot berget med chorizo, yxa, Captain Morgan, ficklampa, hamburgare, kniv, sovsäck, fårskinnsfäll, tält och hunden.
4.45 vaknar jag av att någon står i rummet. Det är helt mörkt. Någon andas häftigt. Efter en stund kan jag urskilja J:s långa gestalt. Nu?
”Jag mår inte bra” säger han.
Han har lämnat lägret och gått ensam nerför berget i kolmörkret, genom skogen för att ta huvudvärkstablett som han nyss kräktes upp.
Han är iskall och svettas kraftigt. Jag lägger honom i sängen. Han hyperventilerar. När jag försöker tala med honom försvinner hans blick. Hans huvud kastar sig av och an i sängen, Wobblandes.
När jag ringt 112 och talat en stund med kvinnan där blir han kommunicerbar igen. Han vill inte att ambulansen ska komma. Det är okej, säger han. Kvinnan i andra ändan av 112-numret säger att vi kan bara ringa igen om det blir värre.
J:s kropp stillnar från sitt krig. Han kryper ihop och somnar som ett barn.

Fortfarande vet jag inte vad det var. Migrän? En allergisk reaktion. TBE? Epilepsianfall? Förgiftning?
Jag vet bara att när som helst kan himlen falla ner och ta med sig de vi älskar till en plats vi ännu inte äger tillträde till.

Himlen växer upp ur jorden

På radion i köket säger en man ”En Buddha som väntar på att himlen ska växa upp ur jorden.”
Utanför köksfönstret gör den det. Blåsippshimmeln spricker upp ur jorden efter månader av gråa marker. Höstbladens sorgflor förmultnar och går in i våren som reser sig ur jorden med obändig mildhet.
Där vägen tagit slut är nu blåsippsskog och vitsippsskog. Harsyra och smultronblad och ormbunkar och majnycklar och liljekonvaljer.
Hundarna forsar fram genom skogen. Vi har vårfötter.
Idag avundas jag inte de som är kvar på stadsgatorna och motorvägen. Hellre dö med poesi än leva förutan.
De som jaga Joseph Frank gardiner och Ittalaglas. Allt finns ju redan. De vackraste mönstren och de fulländade formerna.
De som måste köpa skönhet och skynda att älska. Här älska långsamt. I varje steg, i varje ögonkast. Idag avundas jag inte de som är hetsigt lyckliga för idag är det fredag. Utanför city, i centrum, varje dag är fri.

Den ljusnande framtid är svår

Ena stunden solstrålande och salig. Nästa så kärv och ogin. April så borderline.
Fågelsången sjunger in mig i framtiden. Men även rum i mig dit inga fåglar når öppnas. Som om en del av mig är häftat samman med lövhögarna som ska brännas. I paltorna från garderobsrensningarna som ska skickas. I studentmössan J slängde på påskelden. Delar av mig är fjolårsgräs som ser slutet så smärtsamt klart.
Allt i mig får inte resa med vårföljet in i sommaren. Stora bitar är förflutna och lämnade av framtiden.
På bordet ligger tidningen utslagen. Där står: ”De överlevande saknar de dödas röster.”
Tårpilen är fylld av kråkor.

April

”Det är så vackert det pilträdet” utbrister jag när vi åker förbi det gamla trädet som tronar stolt bland gravstenarna, framför socknens största kyrka.
”Vacker, men samtidigt sorglig” säger Gilla. ”Som om det gråter över alla de döda.”
Stammen växer starkt uppåt mot himlen. Grenarna faller stilla mot jorden. Snart slår bladen ut.
April. Vi färdas genom gränslandet mellan död och liv. Eldar av fjolårets skräp brinner, gräset växer, de gamla dör och ungar föds. Livet tar slut och går vidare.

Att våga beröras

Navids fingrar jazzar mjukt över min rygg. Jag har länge vetat att han är bra på att massera. Jag har bara inte vågat fråga. Ryktet stämmer. Han har skickliga händer. Jag känner hur ljuv en annan människas beröring är och ont jag egentligen har. All denna spänning vi bär för vi inte vågar röra vid varandra.

Slut på svart

Jag har bestämt mig för att ha ett påskris med lila fjädrar. Jag plockar björkvistarna i slänten under berget, där jag satt för två månader sedan när det var så vinter i oss och den enda glöd som fanns var glöden från min cigarett. Inatt är det också månljus över dalen. Men det är aprilhimmel och inte februarinatt nu. På dagarna är här färg igen. De röda fläckarna på tranornas huvuden. Blåsipporna under björkarna. Motorcykeln som glänser när Sigge plockat ut den och mekar. De solgula tussilagona i dikesrenarna. Mina blå jeans med färgfläckar.
Något har hänt. Som om det har blåsts ande i min lervärld. Jag vill igen.
Och idag vill jag ha ett ris med lila fjädrar. Jag surrar fast ståltråden med tio lila fjädrar kring björkvistarna. Det blir fint. Punkt. Hm.
Men kanske de här turkosa fjädrarna också? Turkos och lila. Ja det matchar och jag konstaterar att det är snyggt. Men det räcker inte.
Så faller det bara av mig. Som ett spjäll öppnats i mig och damm och aska faller genom och ur. Det är bara slut på det nu. Fascismen. Så surrar jag fast gula fjädrar. Rosa fjädrar. Gröna fjädrar. Ja, vita är inte så färgglada men de får vara med de med. Alla får vara med. Det blir ett underbart påskris. Björkvistar som exploderar av fjädrar i regnbågens alla färger. Själen tar ett skutt av färgglädje i min för så länge andeglömda kropp. Det ser ut som påskris såg ut när jag var liten. En Madeleinekaka för ögat. Jag är återigen fem år och står hänförd framför något de vuxna gjort som för omväxlings skull betyder något (mer än att de lagar havregrynsgröt, backar en bil, sopar en trapp, ringer ett samtal etc etc etc). De har gjort något bara för att det är vackert.

Det slår mig att idag på postlådan kom Magenta, Cyan och Yellow. Inte svart fast det var det som tagit slut och därför jag beställt mer färg.

Vi är några andra Nu

I korsningen möter vi Staffan. Första gången vi, jag och J, ihop, mött honom sen jag lämnade honom och allt som var Oss. Vi ser Staffan. Han ser oss, det nya Oss. Det är bara en hälsning med handen, inte mer. Sådana massor.
Som en dubbelexponering av känslorna. Fyrdubbelexponering. Tiodubbelexponering. Hundradubbelexplodering.

Senare på kvällen kom jag mig äntligen för att beställa färg till skrivaren. När jag ska skriva in mina adressuppgifter får jag gå ut på Eniro för att kolla min egen adress. Jag kan fortfarande inte mitt nya postnummer. Enligt Eniro finns jag inte här. Mitt namn står kvar i mitt gamla hus.
Låt mig få vara där jag är. Med Staffan bara historia, jag inte längre kan återgå till. Med J ingen framtid (jag kan staka ut). Bara nutid.


http://www.youtube.com/watch?v=Ew7D7r_9udM&feature=related

Värklig

Verklig skönhet gör så ont. Den minner om att jag ännu inte är. Verklig. 

Står bredvid och ser Gud spegla sig i friden. Den frid som är så enkel att den är obegriplig. April är vanvettig vacker. Jag ska försöka att inte förstå det. Bara stå här, under himlarna. Vanvettig. 

In i ovetenskapen

I de södra gläntorna flimrar citronfjärilar förbi. I de norra gölarna ännu is. Efter slutet av vägen finns fullt av, för mig, oupptäckt skog och mark. I vintras var det bara djup lera eller snö. Döda grenar. Ett kargt intet. Nu lever markerna igen. Trädrummen är fulla av sång, från fåglar jag inte vet vilka. Överallt växer det, växter jag inte kan namnet på. Det är så mycket jag inte vet. Jag vill bara gå in i det.
Efter en halvtimma upptäcker att jag hamnat på fel sida älven. Hur? Jo, just det var ju en bro jag övergick. Jag har ingen lust att gå tillbaka så jag följer strömmen vidare. Så kommer ett fallet träd över älven som kan ta mig över till rätt sida och tillbaka "hem". Men jag vill inte. Jag vill fortsätta följa älven och se var den flyter. Någonstans måste den ju mynna ut.