I de södra gläntorna flimrar citronfjärilar förbi. I de norra gölarna ännu is. Efter slutet av vägen finns fullt av, för mig, oupptäckt skog och mark. I vintras var det bara djup lera eller snö. Döda grenar. Ett kargt intet. Nu lever markerna igen. Trädrummen är fulla av sång, från fåglar jag inte vet vilka. Överallt växer det, växter jag inte kan namnet på. Det är så mycket jag inte vet. Jag vill bara gå in i det.
Efter en halvtimma upptäcker att jag hamnat på fel sida älven. Hur? Jo, just det var ju en bro jag övergick. Jag har ingen lust att gå tillbaka så jag följer strömmen vidare. Så kommer ett fallet träd över älven som kan ta mig över till rätt sida och tillbaka "hem". Men jag vill inte. Jag vill fortsätta följa älven och se var den flyter. Någonstans måste den ju mynna ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar