Jag har bestämt mig för att ha ett påskris med lila fjädrar. Jag plockar björkvistarna i slänten under berget, där jag satt för två månader sedan när det var så vinter i oss och den enda glöd som fanns var glöden från min cigarett. Inatt är det också månljus över dalen. Men det är aprilhimmel och inte februarinatt nu. På dagarna är här färg igen. De röda fläckarna på tranornas huvuden. Blåsipporna under björkarna. Motorcykeln som glänser när Sigge plockat ut den och mekar. De solgula tussilagona i dikesrenarna. Mina blå jeans med färgfläckar.
Något har hänt. Som om det har blåsts ande i min lervärld. Jag vill igen.
Och idag vill jag ha ett ris med lila fjädrar. Jag surrar fast ståltråden med tio lila fjädrar kring björkvistarna. Det blir fint. Punkt. Hm.
Men kanske de här turkosa fjädrarna också? Turkos och lila. Ja det matchar och jag konstaterar att det är snyggt. Men det räcker inte.
Så faller det bara av mig. Som ett spjäll öppnats i mig och damm och aska faller genom och ur. Det är bara slut på det nu. Fascismen. Så surrar jag fast gula fjädrar. Rosa fjädrar. Gröna fjädrar. Ja, vita är inte så färgglada men de får vara med de med. Alla får vara med. Det blir ett underbart påskris. Björkvistar som exploderar av fjädrar i regnbågens alla färger. Själen tar ett skutt av färgglädje i min för så länge andeglömda kropp. Det ser ut som påskris såg ut när jag var liten. En Madeleinekaka för ögat. Jag är återigen fem år och står hänförd framför något de vuxna gjort som för omväxlings skull betyder något (mer än att de lagar havregrynsgröt, backar en bil, sopar en trapp, ringer ett samtal etc etc etc). De har gjort något bara för att det är vackert.
Det slår mig att idag på postlådan kom Magenta, Cyan och Yellow. Inte svart fast det var det som tagit slut och därför jag beställt mer färg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar