”Det här är kanske sista gången du ser mig” säger J glatt. ”Tack för den här tiden då.”
Så går han med Navid, Johnny och Sigge upp mot berget med chorizo, yxa, Captain Morgan, ficklampa, hamburgare, kniv, sovsäck, fårskinnsfäll, tält och hunden.
4.45 vaknar jag av att någon står i rummet. Det är helt mörkt. Någon andas häftigt. Efter en stund kan jag urskilja J:s långa gestalt. Nu?
”Jag mår inte bra” säger han.
Han har lämnat lägret och gått ensam nerför berget i kolmörkret, genom skogen för att ta huvudvärkstablett som han nyss kräktes upp.
Han är iskall och svettas kraftigt. Jag lägger honom i sängen. Han hyperventilerar. När jag försöker tala med honom försvinner hans blick. Hans huvud kastar sig av och an i sängen, Wobblandes.
När jag ringt 112 och talat en stund med kvinnan där blir han kommunicerbar igen. Han vill inte att ambulansen ska komma. Det är okej, säger han. Kvinnan i andra ändan av 112-numret säger att vi kan bara ringa igen om det blir värre.
J:s kropp stillnar från sitt krig. Han kryper ihop och somnar som ett barn.
Fortfarande vet jag inte vad det var. Migrän? En allergisk reaktion. TBE? Epilepsianfall? Förgiftning?
Jag vet bara att när som helst kan himlen falla ner och ta med sig de vi älskar till en plats vi ännu inte äger tillträde till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar