Det goda livet

Bengt är 85 år och fiskar makrill varje dag. Han äter makrill både till middag och kvällsmat. På smörgåsarna han äter när han är ute och fiskar är det stekt makrill. När Berit lagt något annat på smörgåsarna hon skickar med blir han besviken. En gång blev han bjuden på restaurang av den krögare han levererade makrill till. "Då tog jag makrill. Men den var inte god."

Men annars tycker han alltid att det är gott med makrill.

Vilken nåd. Om det är makrill man ges i livet, att man då tycker just makrill är det godaste som finns.

Alla vill till himlen men ingen vill dö

J:s mål är att bli lycklig. Jag vill väl också bli lycklig. Men det räcker inte. Om lycka innebär att att man ska utesluta vissa känslor, stänga ute mörkret, så kliver jag inte på det tåget.
Jag ska utforska varenda vrå. Jag tänker inte låsa vissa dörrar i mig för att den rådande normen är att kräva tillfredsställelse Att kräva total tillfredsställelse är inte rimligt.
I en människa ryms lika många Jag, som det ryms människor i mänskligheten. Strävan efter harmoni måste vara att alla ska få leva tillsammans. Inte lycka för få genom uteslutning av vissa grupper. Jag tänker inte idka mentalhygiensk rasism i mig själv genom att utplåna alla svarta tankar och haltande tro som finns i mig. De delarna får också vara med. Hela mig.
Då ska jag heller inte klaga.

Monumentalitet

Jag stiger upp full av oväder. Allt jag ser är gruset i farstun, deras frukostrester på bordet. Kläderna som ännu inte är packade. Jag sveper in mig i den blå morgonrocken öppnar dörren och går ut. Monumentalt.
Monumentalt är det ord som kommer för mig när jag vaknar upp av blomdoft och fågelsång. Nattens regn har startat vattenfallet bakom brevlådan. Solen har sopat luften ren. All småaktighet dränks i försommarens doft och klang.
Senare. Vi samlar vrakved och tänder eld. Reser militärtältet i vårt temporära hem bland fetknopp och strandpilt. Jag tvättar potatis i havet. Hans ögon: Klara som vatten.
Allt är Sten, hav, blom, himmel och eld.
Här hittades en herrelös segelbåt i våras. Den som seglade är ännu inte funnen. 

Seglaren gick ur det lilla in i det Stora.

Poesin på utförsäljning

I skyltfönstren blommar det. Varudiskarna är översållade med allt detta vackra, glittriga, glimmande att bära om sin kropp. Staden är så fylld av varor. De tränger in i människorna så de beblandas, tingen och människan. Som om hon glömmer om varorna finns till för henne eller om hon finns till för tingen. Finns till för att bära dem, längta dem, förtjäna dem. Tjäna dem.

På en av de populäraste shoppinggatorna reas poesin ut. Tjugo kronor boken. Jag köper så många jag orkar bära. Femton. Jag toppar det med två tunna tröjor i lyckliga färger. Jag lämnar stan lätt i hjärtat med en påse tung av ord.

Kärlek är en dom som inte kan överklagas

Han kysser mig förstrött. Armarna hänger som tång längs sidorna. Han får min ömhet att kännas som angrepp. Som om jag är nån jävla bläckfisk som vill dra ner honom i djupen. Jag tar bort mina händer om hans kropp. Han tar ritblocket och går ner i skuggan av båtens innanmäte och räknar vidare på sitt runda hus med vindsnurra och torvtak.

Hans kropps språk mumlar det som Ulla Isaksson skriver rakt och klart i "Kvinnohuset":

"Då tog han henne om axlarna och sa med allvar i rösten: -Fly inte till mig för guds skull, fly till dej själv!"

Förut kunde jag tänka om andra som gnagde, flydde och klagade varandra "Varför är de tillsammans? Om det ska vara så kan man lika gärna gå."

Nu ställer jag inte den frågan längre. Kärleken är inget val. Den är en dom som inte kan överklagas. Själar fjättras till själar.

Den som drabbats av den domen upptäcker att Djävulen är en mildare gud än Eros. De (och de är många) som kastas i Eros eld härdas för att bli svagare -inte starkare.

Soulfood

Mamma har slutat klippa sitt äppleträd. Det ger kanske inte så mycket frukt mer men det är så mycket mer blommor. 

Man behöver frukterna för att överleva. Man behöver blommor för att leva. 

Ung i själen och kroppen följer

Åkrarna är nysådda och häggträden längs åkerlinningarna är vitklädda av blommor. Cykeln sträcker ut på grusvägens raka linje mellan fälten. Den gamla bordercollien hänger på. Jag ställer ifrån mig cykeln och går in på världsarvsstigen, förbi nysopade hällristningar och vitsippor som står och nickar till, sömniga efter sitt vårrus. Arméer av konvalj gör sig redo att belägra vintern som fullständigt ska falla. Varje frostnatt, varje gråtung droppe regn, varje tigande morgon och varje tom kväll ska ta slut.
När jag sätter mig på cykeln och rullar hemåt kommer den vita hunden från det gula huset skällande.
”Kom igen! Vi drar från den” säger jag till min gamla vän och sätter kraft i pedalerna. Hon lägger ner all sin ras lätthet i stegen och följer cykeln som en pil framåt. Att bordercollien är tolv år gammal kan man inte tro. Hon är ung i själen och kroppen följer.
Den vita hunden ger upp sackar efter. Vi vann loppet.

När dagen gått och jag står på tunet i den ljumna kvällen, bland blomdoft från päron, plommon, körsbär och hägg känner jag även därinne, såren av isnätterna.

Rest in peace

Jag sitter framför ett bord. På bordet ligger ett pussel med två armar, två ben och ett huvud jag ska fästa på kroppen. Det klarar jag. Ett annat pussel med fem röda bitar kan jag inte se något sammanhang i. Jag förstår inte.
Psykologen säger att jag är duktig.
Jag vill inte vara duktig. Framförallt: Jag vill inte.
Var det här jag hamnade? Hur kunde jag hamna i den här livssituationen. Lägga klossar och pussel och förklara vad ordet ”frukost” betyder. Jag förstår inte. Jag förstår inte varför jag ska förklara för någon vad ordet frukost betyder.
Hon säger att det är glädjande att det går framåt. Att jag inte upplever mig lika hjärnförlamad som för några år sedan. Om framåt är att jag inte är fullt så hjärnskadad längre är det inte något som glädjer mig. Det gläder inte mig att jag kan svara på frågan vad fyra plus fem är. Det är oerhört beklämmande att jag behöver göra det. Det är helt andra saker jag vill ta fram ur mig själv och lägga på bordet framför en annan människa. Det är helt andra frågor och helt andra svar jag vill tala om.
Under de tre timmar i dimmig ilska förnedringsprocessen fortgår är en tanke klar: Jag vill bara dö ifred.
Men jag kan inget säga till psykologen för det kan missförstås. Men jag vill bara dö ifred. Dö som att låta mig flyta neråt, ut i havet, utan att klamra mig fast vid vad fyra plus fem är.

Snart slår äppleblommorna ut utanför mitt fönster. Som inte är mitt fönster. Inget här är mitt. Jag är bara en gäst på jorden.

Fallet mot hav

Sitter på ett stort stenblock ovanför Älvfallet. Det är en å men här i ravinen där det brusar så vilt mellan stenblock och över stockar ser det ut som en älv och inte en stilla å. Brusandet överröstar all fågelsång och nästan alla tankar. Även om det är högt är det ett ljud som inte skadar. Dånet är öronbedövande men helt utan tvång och våld som det maskinella ljudet (från bilar, fläktar och dieselaggregat) är. Ljudet av vatten som fallit från himlen och rinner mot havet. Kompromisslös följsamhet. Flow i ordets rätta bemärkelse.
Ibland känns det igen som om det rätta sker. Att det finns en dold plan våra liv följer. Trots att vi bara faller och faller. En dag mynnar vår resa nedåt -ut i havet.

Non Serviam

Ja, jag älskar att somna och vakna i förpiken i en båt på havet. Men jag kan inte sätta samman den känslan med att bottenmåla ett skrov. För att få segla krävs underhåll av farkost. Att bottenmålning leder till segling vet jag på ett teoretiskt plan men jag är inte medveten om det. I praktiken är de aktiviteterna känslomässigt helt åtskilda för mig. Som om förnuft och känsla förlorat all förmåga till synkronicitet. Jag finner ingen som helst mening i att bottenmåla ett skrov även om det är mitt eget. Jag är som ett barn som bara vill leka. Non serviam. Inte ens mig själv kan jag tjäna mer.

Längtan är en urriven sida

Jag har fått båten. I somras stod den kvarglömd på varvet, lika övergiven som Staffan.
Innanmätet var full av vatten som vi pumpat ur nu. J är full av arbetslust och förhoppningar.

"Vi tar båten genom kanalerna till Amsterdam!"

Jag drar trasan lamt i båtens buk. På golvet ligger långa svarta hårstrån, från när jag sov här för två år sedan. På hyllor, i kölsvinet, överallt, finner jag lila plastpärlor från ett halsband jag trädde som gick sönder. Min guldsnodd om en påse. En flagnad tidningssida jag tepjat upp med bild på Ingmar Bergman som betraktar ett snöprov på Dramatens Stora Scen.
Minns om min längtan efter liv de somrarna. Ett liv med ord som betyder något mer än att en spade är en spade och att ett skrov är ett skrov. Längtade snöfall, mareld, stjärnhimlar och solglitter.

Kvar av den sista sommaren med Staffan är en upptejpad tidningssida av poesi som försökte hålla upp det liv som blivit så tungt av allt det tingliga.

http://www.youtube.com/watch?v=GAkwl1zvivg

Det finns många vägar hem

Vi viker av från motorvägen för att åka småvägarna hem.
Landskapet jublar. Trädens stammar är fontäner av konfetti i vitt, rosa och fluroscerande grön. Markerna är täckta av vitsippor och nyuppståndet gräs. Alla traktorer är utsläppta på åkrarna och vårvinden flyger över nejderna.
Vi vet inte riktigt var vi är. Valbo Ryr står det på en skylt. Var ligger Valbo Ryr? Är inte det här fel väg? Ska vi inte åt det hållet?
J klappar mig på huvudet och skrattar: ”Lugn! Det finns många vägar hem.”
I Färgelanda skrattar vi åt apoteket som heter Apotek Bävern och tycker synd om de ungdomar som inte är genuint bondska och måste genomleva detta lilla innan de blir stora och kan välja Bort. Vi köper Magnumglassar och kaffe på macken. Stannar vid en sjö och dricker. Det blåser kallt. Jag tänker: ”Rötterna blir starka när det blåser....”
Vi pratar och pekar och minns och tänker framåt och åt sidan och lite bakåt och runtomkring. När vi efter många vändningar och svängningar kör in på vår grusväg har vi kommit in på ämnet livet och döden. Vi är förstås oense. Hur man nu kan vara oense om det. Det är ju som det är.
När jag sätter Bougainvillan, jag köpt på plantskolan, i fönstret vet jag. Jag har varit i det här rummet med den blommande bougainvillan i fönstret förut. Vid det här blå skrivbordet med den djuprosa växten översållad med blommor på fönsterbläcket ut mot dalen. Detta är ingen ny plats. Utom mig visste jag inte, men inom mig. Jag är hemma här.
Det finns många vägar hem.
http://www.youtube.com/watch?v=SagwqHLRikg

Svetsar sin överlevarbil full med hopp

”Om det är präktigt att ha respekt för saker och inte bara köpa nytt och slänga, ja då är jag stolt över att vara präktig” säger J sårat och hett.
Jag hade bara lessnat på hans passionerade litania om folk som kastar ut pengar på nya bilar och vill ha nytt kylskåp innan det gamla gått sönder bara för att det ska vara nytt.
Själva har vi vårt havererade kylskåp i jordkällaren (även kallat Spiders Paradise), kör runt i en bil som får folk att låsa sina hus (för såna bilar kör i regel knarkare och kriminella.) Vi sitter i vrakade trädgårdsmöbler. J är komplett ekiperad från Barncancerfondens loppis, han svetsar sin överlevarbil full av hopp, fäller sitt virke och sågar sina plankor, slaktar sina djur, odlar sina rödbetor, bygger sin båt, bränner sin sprit med brännaren han byggt. Han har gjort sin egen pincett av bågfilsblad. Visst fan är han präktig.
”Men vart leder det? Världen kommer ju att bli en enda stor sophög.....” fortsätter han och verkar ha glömt hur ljuvligt denna världens undergång tedde sig i vintras när han njöt synen av Wall-E och hans skrotvärld utan människor. Men vare sig J vill eller ej så är det människa och inte en robot han är och inser att till skillnad från Wall-E och kackerlackan skulle vi inte överleva i en total skrotvärld.
”....en enda stor sophög där folk inte kan göra något annat än att jobba för att ha råd att köpa nytt, nytt, nytt. Det är ju förakt för hela skapelsen! De pissar ju på den! De bajsar på den! Som om skapelsen är en ....engångsmugg i papp”.