Jag sitter framför ett bord. På bordet ligger ett pussel med två armar, två ben och ett huvud jag ska fästa på kroppen. Det klarar jag. Ett annat pussel med fem röda bitar kan jag inte se något sammanhang i. Jag förstår inte.
Psykologen säger att jag är duktig.
Jag vill inte vara duktig. Framförallt: Jag vill inte.
Var det här jag hamnade? Hur kunde jag hamna i den här livssituationen. Lägga klossar och pussel och förklara vad ordet ”frukost” betyder. Jag förstår inte. Jag förstår inte varför jag ska förklara för någon vad ordet frukost betyder.
Hon säger att det är glädjande att det går framåt. Att jag inte upplever mig lika hjärnförlamad som för några år sedan. Om framåt är att jag inte är fullt så hjärnskadad längre är det inte något som glädjer mig. Det gläder inte mig att jag kan svara på frågan vad fyra plus fem är. Det är oerhört beklämmande att jag behöver göra det. Det är helt andra saker jag vill ta fram ur mig själv och lägga på bordet framför en annan människa. Det är helt andra frågor och helt andra svar jag vill tala om.
Under de tre timmar i dimmig ilska förnedringsprocessen fortgår är en tanke klar: Jag vill bara dö ifred.
Men jag kan inget säga till psykologen för det kan missförstås. Men jag vill bara dö ifred. Dö som att låta mig flyta neråt, ut i havet, utan att klamra mig fast vid vad fyra plus fem är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar