Åkrarna är nysådda och häggträden längs åkerlinningarna är vitklädda av blommor. Cykeln sträcker ut på grusvägens raka linje mellan fälten. Den gamla bordercollien hänger på. Jag ställer ifrån mig cykeln och går in på världsarvsstigen, förbi nysopade hällristningar och vitsippor som står och nickar till, sömniga efter sitt vårrus. Arméer av konvalj gör sig redo att belägra vintern som fullständigt ska falla. Varje frostnatt, varje gråtung droppe regn, varje tigande morgon och varje tom kväll ska ta slut.
När jag sätter mig på cykeln och rullar hemåt kommer den vita hunden från det gula huset skällande.
”Kom igen! Vi drar från den” säger jag till min gamla vän och sätter kraft i pedalerna. Hon lägger ner all sin ras lätthet i stegen och följer cykeln som en pil framåt. Att bordercollien är tolv år gammal kan man inte tro. Hon är ung i själen och kroppen följer.
Den vita hunden ger upp sackar efter. Vi vann loppet.
När dagen gått och jag står på tunet i den ljumna kvällen, bland blomdoft från päron, plommon, körsbär och hägg känner jag även därinne, såren av isnätterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar