Vi viker av från motorvägen för att åka småvägarna hem.
Landskapet jublar. Trädens stammar är fontäner av konfetti i vitt, rosa och fluroscerande grön. Markerna är täckta av vitsippor och nyuppståndet gräs. Alla traktorer är utsläppta på åkrarna och vårvinden flyger över nejderna.
Vi vet inte riktigt var vi är. Valbo Ryr står det på en skylt. Var ligger Valbo Ryr? Är inte det här fel väg? Ska vi inte åt det hållet?
J klappar mig på huvudet och skrattar: ”Lugn! Det finns många vägar hem.”
I Färgelanda skrattar vi åt apoteket som heter Apotek Bävern och tycker synd om de ungdomar som inte är genuint bondska och måste genomleva detta lilla innan de blir stora och kan välja Bort. Vi köper Magnumglassar och kaffe på macken. Stannar vid en sjö och dricker. Det blåser kallt. Jag tänker: ”Rötterna blir starka när det blåser....”
Vi pratar och pekar och minns och tänker framåt och åt sidan och lite bakåt och runtomkring. När vi efter många vändningar och svängningar kör in på vår grusväg har vi kommit in på ämnet livet och döden. Vi är förstås oense. Hur man nu kan vara oense om det. Det är ju som det är.
När jag sätter Bougainvillan, jag köpt på plantskolan, i fönstret vet jag. Jag har varit i det här rummet med den blommande bougainvillan i fönstret förut. Vid det här blå skrivbordet med den djuprosa växten översållad med blommor på fönsterbläcket ut mot dalen. Detta är ingen ny plats. Utom mig visste jag inte, men inom mig. Jag är hemma här.
Det finns många vägar hem.
http://www.youtube.com/watch?v=SagwqHLRikg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar