Det finns ingen försäkring. Bara ömhet

När jag accepterade meningslösheten började orden dyka upp igen, bli till meningar och bilda sammanhang. Som om jag kunde börja skriva i Livets bok igen. Så blev det igårkväll helt svart. Som om jag var i ett rum utan fönster och utan dörrar jag inte kunde ta mig ut ur. Och utan fönster eller dörrar så kommer jag att kvävas. När jag till slut föll samman på golvet i det rummet och slumrade in, drömde jag om fängslade människor och vaknade i fasa, med ett ryck med en man i tvångströja på näthinnan. Hans armar sprattlade och kämpade därinne i sitt fängsel utan att kunna ta sig loss.

J vakade för omväxlings skull över mig tills jag fann en dörr ut. Hans famn.
Idag var han som vanligt och jag var ensam med mina monster. Jag går rakt ut i mörkret vid 22 och vallar mina demoner.

Vägarna och åkrarna är tomma. Huset och resterna av ladan ute vid landsvägen som brann för två veckor ryker det ur än. Det slår mig att det brann faktiskt samtidigt som jag kände inuti att nu förlorar jag allt och det är inget jag kan göra något åt. Maskinhall, ensilage, virke, allt är borta. Utan försäkring. När förödelsen väl startat är den svår att släcka. Det är bara att vänta tills allt brunnit ned innan man kan börja bygga upp igen.
Rökpelaren lyses upp av månljuset som lågmält strålar bakom dimslöjor.

Alla människor i sina hus därinne där teveljusen fladdrar. En ensam fågel sjunger i skogen.
Landskapet är som en Lars Lerinmålning, när han fortfarande var tablettmissbrukare, innan färgerna och kärleken kom in i hans liv. Hans konst nu, akvareller fulla färg, är vackra, men jag älskade bilderna från hans Grå Resa. Att älska livet och göra konst av det är stort, men att inte älska livet och ändå göra konst av det är större. Sådan ömhet.

http://www.youtube.com/watch?v=t7JchqOL8kQ

Människorna lever på samma ö

I fiskarstugan sover de andra i utdragssoffor och på luftmadrasser. Jag är sömnlös och går ut, ner till havet. Elden vid stranden där vi satt och pratade förut brinner ännu. Himlen har blåsts stjärnklar. Sydvinden går in i naturhamnen och bryter mareld som glimrar sitt blå ljus längs strandkanten.
Det är inte mer än så här. Vi människor lever på samma ö, en karg klippa, mitt i stort hav och mörker. Vi kan inte annat göra än att leva samman, bidra var och en efter egen förmåga, och värma varandra om natten. I en värld av sten, eld och vatten.

Det skadades skönhet

Modeskaparen Hussein Chalayan har låtit en klänning ligga i Themsen i flera dagar för att ge den patina.
"Det var väl för att ge den en sorts liv" kommenterar en modejournalist i P1.
Erfarenhet är skönhet. Även svåra erfarenheter. Som att flyta i flera dagar i Themsen. Respekt för livet. Sådant som det är. Skönhet innefattar oändligt mycket mer än ung oförstördhet. Erfarenhet är en tillgång, inte en skada. Mina målarfläckiga jeans berättar om alla rum jag målat och bott i. Nu har min kropp lämnat de rummen men de har inte lämnat mig. Och jag tycker ärr är så vackert. Minne om smärta som läkt. Livet går vidare. För varje ärr blir erfarenheten vidare. För varje hem man haft får själen ytterligare ett rum.

Kom hem

Motorvägen ger mig ingen ro. Vart är alla på väg? Varför är de inte hemma? Vad ska vi med alla mål till? Vi behöver dröjsmål. Vi behöver bensinstopp, maskinhaverier, ett stort snöfall. Vi behöver vänta på bussen. Vi behöver inställda möten, vi behöver stängda affärer. Vi behöver söndag. Vi behöver bryta deadlines. Bryta dödslinjen framåt. Rita en livslinje som knyts ihop i båda ändarna och sätta våra liv mitt i.

http://www.youtube.com/watch?v=61lgtPPpXCo&feature=player_embedded#

Drake i skymmningsland

Där långt nedanför berget ringlar sig motorvägen som en glödande drake genom den färglösa kvällen. Draken gnistrar och blinkar. Den ger inget ljus som lyser upp. Den är en eld som bränner ner. Någon måste stoppa den. Vansinnesfärden framåt. Vi måste införa hastighetsbegränsningar i livet. Vi måste gå offline. Stiga av vagnarna mot lägret med skylten "Arbete ger frihet."
Vi behöver inte mer arbete. Vad vi behöver är sabbat.

Vi behöver bygga bromsklossar mot avgrunden

”Framtiden är bara det föråldrade baklänges”, läser jag ett citat från Vladimir Nabokovs novell "Lance" i tidningen på morgonen. Sedan läser jag en artikel om att Kina firar att de, hittills i år, har tillverkat 10 miljoner bilar.

På kvällen tar jag med hunden och går ut i den skogen. Den står där bakom huset, uråldrig och evighetsung i regndimma och stillhet. Motorvägen på andra sidan berget sjunger sin undergångssång. Jag knäpper på Ipoden för att slippa höra. Ljud för att överrösta ljud. De i sina fordon på väg framåt, snabbt. Vad ger de jorden? Inget annat än oro. De reser inte framåt utan snubblar baklänges och vi kommer att falla in i kaos. Världens febrilitet har blivit en global feber.

Förut kände jag skam över att inte kunna bidra. Men om det är en seger att tillverka, sälja eller köpa bil nummer Tio Miljoner En, ja då bidrar min overksamhet mer för världens hälsa än att även jag ska gå in tillbaka in i den feberdimman. Vi som inte köper det livet, vi som känner djupt inom oss att det här inte är en livsstil utan dödsstil, vi som inte vill sälja och köpa. Sådana som vi behövs. Bromsklossar mot avgrunden.

Att överleva Fredrik Reinfeldt

Min läkare tror mig. Både att jag bränt mitt ben och därför inte kunde komma till mötet, och att jag bränt mitt ljus i båda ändarna och inte längre har själsförmögenheterna att arbeta.

När hon ringer frågar hon mig om jag ställt in mig på att söka permanent sjukpenning i januari. Jag säger att jag ställt in mig på att i januari kapar de allt.
Ebba är någon som jag skulle kunna tänka mig att tala med även privat. Det är inte många jag vill ha att göra med. Umgänge känns mest som blindbockslek, där deltagarna har förbundna ögon och trevar runt i blindo för att hitta eller fly varandra. Ebba är en som ser. Det hade inte känts onödigt att träffa henne privat, om förhållandet nu inte var som den var mellan oss Läkare - Patient. Vi håller oss på varsin sida den linjen och behandlar inte existentiella eller politiska spörsmål utanför min depression. Som om nu min depression skulle vara en isolerad anomali.

Vi är båda smärtsamt medvetna om att Försäkringskassans nya regler består i att i princip alla sjukskrivna efter årsskiftet ska skrivas friska i nån slags blind konsekvens.
"Ja, men det är i alla fall övergående" säger Ebba. "De kommer att förstå att det inte går att göra så. Det är bara en tidsfråga innan de ändrar tillbaka reglerna."
Som överläkare kan hon sitt jobb. Hon har år och erfarenheter bakom sig i yrket och vet vad undanryckta mattor under fötterna har för effekt på psykiskt sjuka människor. Och det är inte att de blir friska och börjar jobba för att deras ersättning tas ifrån dem.
"Hoppas bara inte för många hinner att ta livet av sig innan dess" tillägger hon innan jag går.

Dum i huvudet

Mitt ena ben är skållat av 0.5 liter hett kaffe. Jag inser att jag inte kan ta på mig några byxor utan lindar benet med en handduk doppad i kallt vatten. Jag kommer inte att hinna till stationen. J åker till jobbet och tåget går förbi utanför fönstret.
Jag ringer till psykiatriska mottagningen och förklarar varför jag måste avboka mötet.
Mari i receptionen vill inte godta meddelandet att jag inte kan komma: "Vaddå, kaffe? Det är väl bara att torka av det och åka!"
Jag vill bara skrika: "Tror du jag är dum i huvudet eller!!!!" Men det är klart. Att hon tror. Det är ju därför jag har ett möte med psykologen, för att jag är dum i huvudet.
Men jag skriker inte. Jag blir ännu mer ledsen och mumlar:
"Det var alltså varmt. Mycket. Jag hade strumpbyxor. Benet blev skadat. Jag kan inte ta på byxor."
"Men den här läkaren är det jättesvårt att få tid till" envisas Mari precis som om jag kan göra något åt att tåget redan gått. Hon tror fortfarande att jag är dum i huvudet (som skyller på att jag spillt en skvätt kaffe på kläderna för att slippa möta min psykolog). Och det kanske jag är. Ett sicko just för att jag skriker för lite och gråter för mycket.

Sträcker upp händerna mot himlen

Det paradoxala är att när meningslösheten blir tillräckligt stor så blir den meningsfull. Om inget spelar någon roll så kan inget skada heller. Sen i januari när Alliansen ska skicka ut alla sjukskrivna på arbetsmarknaden, ja well, kapa min försörjning då. Jag bryr mig inte. Och om J glömmer mig... om jag inte värderar mig heller så är det ju inte viktigt om nån annan gör det heller. Den totala meningslösheten befriar mig från mig. Jag sträcker upp händerna mot himlen och ger upp.

Fjättrande gloria

Obama fick Nobels fredspris. Tungt och dumt. Inte för att han inte är värd det. Det finns ingen nutida enskild person som gjort mer för världsfreden än han. Men en gloria fjättrar mer än handklovar.

Samma måne, samma hav

Igårkväll 24 grader på Lapad. Jag tog ett sista dopp i det kristallklara vattnet. En kroatisk tant med cyklop simmade in på stranden och överlämnade bläckfisk till sina väninnor. Solen gick ner och månen upp. Mitt i natten stiger vi in i taxin. Dubrovnik - Zagreb - Göteborg -Barndomshemmet vid havet. Vid bryggan till mammas hus ser jag min bror i samma mössa han hade när han var 13 och fiskade hummer. Jag har inte sett den mössan sen dess. Som att färdas tillbaka till tiden när vi levde samman som familj och vi badade i tid. De senaste tio åren har min bror inte gjort annat än att jobba. Nu står han äntligen där nere vid bryggan igen i fiskarställ och den randiga mössan.

J är här. Hans ögon är klara som vatten. Vi äter kyckling och dricker kroatiskt vin. Efter mörkrets inbrott går vi ner till bryggan. J, min bror och jag. Jag skriver mitt namn på fyra välar. Samma namn. Annan adress. Att skriva sin adressändring på hummervälarna är att göra mitt omkast verkligen offentligt. Alla i min bygd kan läsa att Mira bytt adress.

Vi kastar loss och ger oss ut i Dybesund. Fyra grader och mörkt vatten med mångata. Genom strålkastarna lyser sandbotten under oss i Grundsund. Lika klart vatten här som i Kroatien. Men med mareld.

Samma måne, samma hav. Inom oss och utom oss.

St Blasius fot

Jag sitter i Dubrovniks katedral. På utsidan är det en skylt som säger att det är förbjudet att gå in i katedralen i bikini. Härinne finns en relik av St Blasius fot.
Jag vet inte vilket av dessa två fenomen som är mest absurd. Att besökare traskar in i en katedral i badkläder (så det krävs en skylt för att informera dem om det olämpliga i det) eller att man sparar resterna av en gubbes fot och kallar det för "holy treasure". Om jag måste välja av dessa fenomen så är det väl mest "naturligt" att gå in i det heliga rummet utan kläder - ty vi tar inte med oss något dit vi går. Mer naturligt än att dyrka de dödas ben iallafall.
Religion är så rörande i sina paradoxala försök att fånga in evigheten. Kanske det är det den närmaste benämningen av Gud vi förmår formulera: Paradox. Och vi bygger katedraler, som Babels torn, där vi kan meditera över vår oförmåga och totala språklöshet i att tala om Gud.