Dum i huvudet

Mitt ena ben är skållat av 0.5 liter hett kaffe. Jag inser att jag inte kan ta på mig några byxor utan lindar benet med en handduk doppad i kallt vatten. Jag kommer inte att hinna till stationen. J åker till jobbet och tåget går förbi utanför fönstret.
Jag ringer till psykiatriska mottagningen och förklarar varför jag måste avboka mötet.
Mari i receptionen vill inte godta meddelandet att jag inte kan komma: "Vaddå, kaffe? Det är väl bara att torka av det och åka!"
Jag vill bara skrika: "Tror du jag är dum i huvudet eller!!!!" Men det är klart. Att hon tror. Det är ju därför jag har ett möte med psykologen, för att jag är dum i huvudet.
Men jag skriker inte. Jag blir ännu mer ledsen och mumlar:
"Det var alltså varmt. Mycket. Jag hade strumpbyxor. Benet blev skadat. Jag kan inte ta på byxor."
"Men den här läkaren är det jättesvårt att få tid till" envisas Mari precis som om jag kan göra något åt att tåget redan gått. Hon tror fortfarande att jag är dum i huvudet (som skyller på att jag spillt en skvätt kaffe på kläderna för att slippa möta min psykolog). Och det kanske jag är. Ett sicko just för att jag skriker för lite och gråter för mycket.