Att överleva Fredrik Reinfeldt

Min läkare tror mig. Både att jag bränt mitt ben och därför inte kunde komma till mötet, och att jag bränt mitt ljus i båda ändarna och inte längre har själsförmögenheterna att arbeta.

När hon ringer frågar hon mig om jag ställt in mig på att söka permanent sjukpenning i januari. Jag säger att jag ställt in mig på att i januari kapar de allt.
Ebba är någon som jag skulle kunna tänka mig att tala med även privat. Det är inte många jag vill ha att göra med. Umgänge känns mest som blindbockslek, där deltagarna har förbundna ögon och trevar runt i blindo för att hitta eller fly varandra. Ebba är en som ser. Det hade inte känts onödigt att träffa henne privat, om förhållandet nu inte var som den var mellan oss Läkare - Patient. Vi håller oss på varsin sida den linjen och behandlar inte existentiella eller politiska spörsmål utanför min depression. Som om nu min depression skulle vara en isolerad anomali.

Vi är båda smärtsamt medvetna om att Försäkringskassans nya regler består i att i princip alla sjukskrivna efter årsskiftet ska skrivas friska i nån slags blind konsekvens.
"Ja, men det är i alla fall övergående" säger Ebba. "De kommer att förstå att det inte går att göra så. Det är bara en tidsfråga innan de ändrar tillbaka reglerna."
Som överläkare kan hon sitt jobb. Hon har år och erfarenheter bakom sig i yrket och vet vad undanryckta mattor under fötterna har för effekt på psykiskt sjuka människor. Och det är inte att de blir friska och börjar jobba för att deras ersättning tas ifrån dem.
"Hoppas bara inte för många hinner att ta livet av sig innan dess" tillägger hon innan jag går.