Det finns ingen försäkring. Bara ömhet

När jag accepterade meningslösheten började orden dyka upp igen, bli till meningar och bilda sammanhang. Som om jag kunde börja skriva i Livets bok igen. Så blev det igårkväll helt svart. Som om jag var i ett rum utan fönster och utan dörrar jag inte kunde ta mig ut ur. Och utan fönster eller dörrar så kommer jag att kvävas. När jag till slut föll samman på golvet i det rummet och slumrade in, drömde jag om fängslade människor och vaknade i fasa, med ett ryck med en man i tvångströja på näthinnan. Hans armar sprattlade och kämpade därinne i sitt fängsel utan att kunna ta sig loss.

J vakade för omväxlings skull över mig tills jag fann en dörr ut. Hans famn.
Idag var han som vanligt och jag var ensam med mina monster. Jag går rakt ut i mörkret vid 22 och vallar mina demoner.

Vägarna och åkrarna är tomma. Huset och resterna av ladan ute vid landsvägen som brann för två veckor ryker det ur än. Det slår mig att det brann faktiskt samtidigt som jag kände inuti att nu förlorar jag allt och det är inget jag kan göra något åt. Maskinhall, ensilage, virke, allt är borta. Utan försäkring. När förödelsen väl startat är den svår att släcka. Det är bara att vänta tills allt brunnit ned innan man kan börja bygga upp igen.
Rökpelaren lyses upp av månljuset som lågmält strålar bakom dimslöjor.

Alla människor i sina hus därinne där teveljusen fladdrar. En ensam fågel sjunger i skogen.
Landskapet är som en Lars Lerinmålning, när han fortfarande var tablettmissbrukare, innan färgerna och kärleken kom in i hans liv. Hans konst nu, akvareller fulla färg, är vackra, men jag älskade bilderna från hans Grå Resa. Att älska livet och göra konst av det är stort, men att inte älska livet och ändå göra konst av det är större. Sådan ömhet.

http://www.youtube.com/watch?v=t7JchqOL8kQ