Sträcker upp händerna mot himlen

Det paradoxala är att när meningslösheten blir tillräckligt stor så blir den meningsfull. Om inget spelar någon roll så kan inget skada heller. Sen i januari när Alliansen ska skicka ut alla sjukskrivna på arbetsmarknaden, ja well, kapa min försörjning då. Jag bryr mig inte. Och om J glömmer mig... om jag inte värderar mig heller så är det ju inte viktigt om nån annan gör det heller. Den totala meningslösheten befriar mig från mig. Jag sträcker upp händerna mot himlen och ger upp.