”Framtiden är bara det föråldrade baklänges”, läser jag ett citat från Vladimir Nabokovs novell "Lance" i tidningen på morgonen. Sedan läser jag en artikel om att Kina firar att de, hittills i år, har tillverkat 10 miljoner bilar. På kvällen tar jag med hunden och går ut i den skogen. Den står där bakom huset, uråldrig och evighetsung i regndimma och stillhet. Motorvägen på andra sidan berget sjunger sin undergångssång. Jag knäpper på Ipoden för att slippa höra. Ljud för att överrösta ljud. De i sina fordon på väg framåt, snabbt. Vad ger de jorden? Inget annat än oro. De reser inte framåt utan snubblar baklänges och vi kommer att falla in i kaos. Världens febrilitet har blivit en global feber.
Förut kände jag skam över att inte kunna bidra. Men om det är en seger att tillverka, sälja eller köpa bil nummer Tio Miljoner En, ja då bidrar min overksamhet mer för världens hälsa än att även jag ska gå in tillbaka in i den feberdimman. Vi som inte köper det livet, vi som känner djupt inom oss att det här inte är en livsstil utan dödsstil, vi som inte vill sälja och köpa. Sådana som vi behövs. Bromsklossar mot avgrunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar