dag för dag

Kärlek är Hold On&Let go. Jag måste lära mig Let go. J måste lära sig Hold on. Vi är perfekta för varandra. När man träffas är det för att få maximal utveckling av sin person. Kärleksförhållande ska inte vara konvenansförhållande, för sin egen bekvämlighet och minsta möjliga motstånd.

Jag vecklas ut och läggs på tork i solen. Och dör lite för varje dag. Lite närmare Gud.

Den som inte ger upp kommer inte till himlen, eller vadfan... Thelma&Louise gav inte upp, de körde bil in i himlen...

"Vi kanske ska ta ett uppehåll och inte ses på ett tag...." föreslår J.

"Fel svar."

"Jamen om du bara blir ledsen när vi ses är det väl ingen idé."

"Men vi ses ju nästan aldrig nu. Om jag är ledsen för jag längtar dig, hur skulle det bli bättre av att inte ses alls?"

"Jamen, så kan jag hitta mig själv och så kan du hitta dig själv..."

"Att inte ses handlar ju inte för dig om att hitta dig själv utan om att fly," säger jag uppgivet och känner vår (så kallade) kärlek rinna som sand mellan fingrarna tillbaka mot stranden ut i havet.

När jag går ur bilen tänker jag att vafan kan jag inte fly för nån gångs skull? Jag slåss hjärtat ur mig för min passions skull liksom jag gjorde med jobbet innan jag blev utbränd. Fem år nonstop utan vila (semester) tog det. Bara två och ett halvt år nonstop loving J tog det för att köras slut. Men för honom brann jag mer än något jobb jag någonsin haft. Eller för någon människa jag någonsin träffat. Men, shit vad envis jag är. Aldrig att jag kan säga Nog nu. Först när sista droppen är urkramad ges jag upp (för jag ger inte upp) och kvar är en sur trasa av vad som en gång var en människa full av hopp och tro.

När du verkligen gett upp honom ser du mig, viskar Gud.

Okej, måste montera ner sju himlar först. Cu in hell.

http://www.youtube.com/watch?v=PhBC6ZZQBpI

Bokstavstroende

Igår sa Karin "Jag saknar att läsa böcker". Då tyckte jag så oändligt synd om henne. Hon kunde inte minnas sist hon läste en bok. Hon har en familj som älskar henne, sin dotter, sin man, sin framtid, men inga böcker i sitt liv. Hellre att jag var i fängelse med böcker än fri och utan.

När jag satt med läkaren på psyket och han frågade om jag hade något emot att vara inlåst på missbrukaravdelningen, då det var överfullt på de andra avdelningarna, sa jag "Jag känner mig fri här."

Och det gjorde jag. Fri från det orimliga kravet att vara lycklig. Njutningen att ligga i rum 8 och läsa Marguerite Duras, Smärtan, var större än jag fått i utkanterna av relationerna i det så kallade fria livet jag försökt överleva i hela sommaren.

Is it superman or is it a ufo?

Natten förebådar något. Syrsorna spelar och för första gången i sommar huttrar jag.

Felipe sitter på berget med en stjärnkarta uppslagen på laptopen och identifierar stjärnor. Då och då lyses den norra molnbanken upp av blixtar. Inget muller hörs. En ensam fågel hörs från havet.

Anna syns inte till. Carmencita och hennes föräldrar åker snart tillbaks till Chile. Sigge börjar plugga igen.

Sommaren är över. Jag och J blir kvar. Men om vi är kvar vet jag inte. Och jag skiter i vilket. Det finns lika många män som stjärnor och när de faller kan man önska sig något. Nytt.

Sen ser vi på Mystic River som slutar med att Sean Penn slänger sin barndomsväns döda kropp i the Mystic. Jag gillade den. Efteråt när vi står och röker på altanen med den stilla mörka fjärden nedan och stjärnorna ovan vill Felipe veta vad den blinkande gröna och röda punkten på himlen är "Is it a ufo?". Vi vet inte. Och jag gillar det.

http://www.youtube.com/watch?v=1jW7_7gpSqM

Det är inte stormen som är problemet det är alla som blir tokiga av den

Fjärden ligger smärtsamt blank. Det skär i mig att jag inte har den själsfriden. Den är därute och jag kan se den men i mig är storm. "Det är bara känslor. Det är bara känslor" försöker jag intala mig själv.

Pappa var i en orkan i Bermudatriangeln en gång. Jag frågade honom hur det var att ha befälet över ett skepp under sådana omständigheter "Om man hamnar i ett sådant trångmål, eller sorg. Man får försöka hitta ett läge där man går under i vågorna. Vänta ut stormen. Och njuta av det fantastiska skådespelet som en riktig storm är. Det är ett förbannat vackert skådespel. Stormen var inget problem. Den var inte ute efter oss. Den är bara som stormar är. Det är alla som blev tokiga som är problemet."

http://www.youtube.com/watch?v=4_yskRDrmqI&feature=related

friheten i låsta rum

00.40 låst avdelning i augusti. Sirkka snarkar ruset av sig i sängen bredvid. Hon leddes in hit i eftermiddags som the Grand finale på sitt återfall. Regnet slår mot rutorna. Jag ligger vaken i sjukhussängen med Mavis Staples sensuella röst i lurarna. Jag är lycklig. Jag väntar inte J. Jag ångrar inte något jag inte gör. Jag är här nu.

Tänk att livet kan dyka upp där man minst av allt anar det. Men här på samhällsinstitutionens bottenplan på avdelning 47 finns inga falska skratt eller yta. Varje svagt leende är äkta. Gud är här med. På denna plats. Det är en särskild sorts frid i detta ställe där vi som gett upp samlats.

Personalen vill ge mig droger men jag vill bara ha Gud. Och jag vill bara ha dig, säger Gud. Inget annat än du. Precis som du är.

Här är jag. Avtagen all världslig glans och ära. Tack för att du ledde mig hit till dessa låsta rum.

http://www.youtube.com/watch?v=bC6ljd1cL64

Sila kaffe och svälja stesolid

De ger mig stesolid utan att jag bett om det men jag kan inte få en kopp kaffe (utanför kaffetiden). Snacka om att sila mygg och svälja kameler.

Släckta ljus. Människorna här är som släckta ljus. Bara svaga, smala strimmor som inte gått att ta bort skimrar blekt. Det är därför jag inte vill ta medicin. Jag tror att mörker och ljus hör ihop. Att det ena är kronan, den andra klaven. Stryper de mitt mörker släcker de också mitt ljus.

Men jag skulle gärna vilja ha en kopp kaffe.

http://www.youtube.com/watch?v=_3ctfQAoV-c

I farfars skjorta

"Är det nån annan i din familj som har psykiska problem?" frågar läkaren där jag sitter på britsen efter att han tagit blodtryck och lyssnat på hjärtat.

"Näe..." svarar jag. "Ingen annan än farfar. Så vitt jag vet. Han försökte ta livet av sig en gång. En gång som jag vet iallafall."

"Jaha så då var du den som fick farfars arv" konstaterar han.

Jag tittar ner och ser att jag just idag råkar ha farfars skjorta på mig där jag sitter på en brits på psykakuten. Den vita och brunrutiga.

När jag ser skjortan ser jag för min inre blick bara den snygga karln med rutiga skjortor och rak rygg. Jag minns aldrig farfar som sjuk. Jag minns honom bara som kärnfrisk, tigande och cool. En driven karl med egen skuta som tog med ungar, hundar och katter och fraktade gods längs kusterna. Lastade, lossade, seglade, passade ungar, lagade mat. En bra karl som reder sig själv. Men det är så lite vi vet om varandra.

På vårarna, berättade pappa, var farfar ibland den som kom sist ut av de på Backen med sin skuta, om han gått i däck av våren det året.

Men när han väl reste sig var det inget som kunde stoppa honom. Inga tullare, präster, myndigheter, stormar eller käringar. Han reste sig, hissade segel och blev ett med den stora arbetsglädjen.

http://www.youtube.com/watch?v=7tcSKKWq15o

Bussen till dårhuset

Jag är fri. Vad gör jag av det? Hoppas på en låst avdelning. Åker buss genom sommarsverige med "Knocking on heavens door" i lurarna. Känns bra mitt i allt fel. Jag gör något. Jag söker hjälp. Helt ensam. Jag kan inte döda mig och jag kan inte vara en belastning mer heller. De i sjukvården får ju betalt. Jag är säkert ett förhållandevis lätthanterligt psykfall.

Jag vet jag borde välja glädjen som det heter. Söka rätt, inte fel men det gick inte. Jag kunde inte. Såg bara mörker. Nu ser jag vila på något vis. Släpper taget.

Om han hade kommit och hållt om mig kanske livet hade runnit tillbaka in i mig men det är ju det jag vet att det inte blir så. Jag är överflödig och torkar ut här bredvid floden jag inte flyter i.

Nu är vi i Uddevalla. Nånslags raggarträff på Regementet. Det blev stopp. Den osvenska chauffören försöker få kompisar som går förbi på gatan att göra honom sällskap in till Trollhättan. Men de ska hem och kakla badrum. Han är arg för att det är kö: "Jag som en vanlig medborgare vill åka till Trollhättan men kan inte för det är dårar här. Vad är det här för land?!"

Raggardårar utanför och en självömkande dåre inne i bussen han ska föra till Trollhättan för hon vill låsa in sig på psyket denna vackra sensommarkväll.

http://www.youtube.com/watch?v=MS-NQ5UXCPc&feature=related

Mitt nya lösenord på en annan sida är jagvillleva. Jag glömmer det hela tiden och skriver in mitt gamla.

http://www.myspace.com/psykakuten

Livet är inte en sjukdom

Fan, vad de tjatar om att jag ska äta medicin. Tala med mig istället för att undvik mig och bortförklara inte ropen från existensens djup som en kemisk hörvilla.

Ingen vill tala om sånt som är väsentligt längre. Det ska man göra med en psykolog.

Vad är de så rädda för? Livet är inte en sjukdom.

http://www.youtube.com/watch?v=Q4UPUFPuG6o

Det är så tyst omkring mig. Skriket i mig så högt. Tårarna bara strömmar.

Känns som livet är en fest jag inte är bjuden till och ingen plats är dukad för mig men jag hänger mig envist kvar även om ingen talar med mig för jag vill så gärna vara med jag med.

Platsen är dukad för dig, säger Gud. Du har bara inte gått till rätt adress. Vi väntar på dig.

http://www.youtube.com/watch?v=73YjnOPM324

När allt faller: Önska dig något

Jag gick ut för att önska. Ösregn och blixtar. Natten blev morgon fredag den 13:onde och jag hade sån helvetesångest att jag trodde jag skulle dö. Typiskt. Och hade jag gått ut i ösregnet och önskat att jag skulle dö just då så skulle det kanske gå i uppfyllelse med hjälp av alla blixtar. Men jag önskar sällan att jag ska dö. Bara att leva.

Nästa natt var klar och jag såg två stjärnfall och önskade två saker.

Tredje natten gick jag, Navid, Sofia, Felipe, hunden och J upp på berget men det var disigt och vi är inte säkra på att det var stjärnfall vi såg men eventuellt.

"Men det är ju stjärnfall inatt ändå vare sig vi ser det eller ej så vi kan ju önska ialla fall" sa jag.

Och syrsorna spelade och fjorden låg spegelblank och jag var glad över att få sitta på ett berg med vänner och önska.

Går ut i stjärnregnet från Perseiderna

"Jaha, så har jag en ny kalender iallafall. Bara en framtid som fattas då", säger jag.

"Det kommer nog", säger mamma.
Inatt är stjärnfall. Jag ska gå ut och önska mig.

http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=192969

Ge Gud skulden

Vaknar gudlös och tyst inbox. J förklarar inget. Anna som också var med på hajken jag uteslöts från undviker mig. Hon slutade förresten ringa för länge sen. Min kris är obehaglig för dem. Bara Maria kvar som vågar möta mig nuförtiden.

Om din själ slutar skrika kan du höra mig, viskar Gud. Kom till mig med din vanmakt och till dem med din glädje. Jag kan bära den. De behöver, liksom dig, glädje.

http://www.youtube.com/watch?v=XaJgmw1OBEk

Tankens vanmakt är stor

Han var på hajk igår med de andra utan att ringa och fråga om jag ville med. Han säger att jag inte ska ta det personligt och att jag visst är viktig för honom. Ändå får det mig att känna mig oviktig. Tankens vanmakt är stor. Måste börja springa igen. Springa för livet.

http://www.youtube.com/watch?v=Vv9lhKZEfg4&feature=related

Utan Död inget Liv

"Vad tråkigt med Sickan" säger grannen.

"Ja, men det är livet" svarar jag och förvånas över hur snabbt det kommer, för jag saknar ju Sickan så och det känns så fel och tomt här utan henne. Är det verkligen Livet, Döden?

Jo, döden är ju Livet, med. Utan död skulle inget nytt få plats att komma och Livet hade blivit oerhört ospännande. Utan att någonsin förlora något skulle man inte vara glad för det man hade. Allt hade förlorat sitt värde just för att det var självklart. Och även omvänt, att aldrig vinna något nytt, bara förlora, som det känns nuförtiden för mig, gör det också meningslöst.

Men som Fromm säger, egentligen är ju det egentligt meningslösa detta att resonera kring om livet har en mening eller ej och vad det tillför oss. Vi är inga fabriker som ska producera si och så stora mängder lycka, annars får de läggas ner. Våra Liv är. Det i sig är nog.

Explodera batteriet eller sjunk som en bomb

"Vad livet är kort. Du har ett som är längre, det är bra" skriver Lena som fyllt 70.
Säg inte det, svarar jag. Man vet aldrig.
I natten på Krokstrand när jag hoppade från skrotstenskajen till segelbåten halkade jag till på det daggvåta däcket och miste balansen för någon sekund, återfick balansen och tänkte att nu kunde jag ramlat, slagit huvudet i båten bredvid eller en skrotsten, svimmat, fallit i vattnet och drunknat.

Men Om: Jag har precis sett Räfven släppa sin Balkanexplosion på Krokstrands Stora scen. Det är okej att dö nu.
Jag har haft ett bra liv, ett fantastiskt liv, få förunnat att få känna så mycket djup och höjd som jag fått göra. Jag har sällan varit nöjd (förutom mina första nio år som var magnifika!) men jag har varit levande och följt min längtan vart den än gått. Även nu, i denna själens ödemark flyr jag inte utan följer. Jag har älskat och blivit älskad. Jag har suttit på Kowloons kaj i skymningen och sett Hong Kongs skyskrapor tändas, med min nyinköpta bok om Suzy Wong i väskan. Jag har hört Håkan Hellström vråla "från Hisingen till Hammarkullen, från Hammarkullen till Majorna, från Majorna till Vasastan, från Vasastan till KÄRLEKEEEEEEEEN!!!! EXPLODERA BATTERIET!!!!" i hjärtat av Göteborg. Jag har kommit hem och sett ett brev på hallmattan från Journalisthögskolan och läst ordet "Antagen" när jag öppnade det. Jag har suttit på Hornö holme med Måns med en termos kaffe och ballerinakex och hört Jan Myrdal sommarprata och spela ryska nationalhymnen. Jag har öppnat Sagan om ringen och den har slukat mig. Jag har suttit under det blommande äppleträdet, när tranorna sjöng och liljekonvaljen låg som en vit matta i skogen och bara visste att J älskar mig. Jag har vaknat av sång och haft min familj med alla mina tre bröder runtomkring mig och det är min födelsedag. Jag har på sommarens yttersta rand bilat över Skånes slätter och genom Österlens kullar med Jane, lyssnat på Antony&Johnson och pratat om livet Big time. Jag har legat på en klippa i Fjällbacka skärgård och läst Göran Tunström och sida efter sida har öppnat sig i mig. Jag har varit i Paris och det enda jag minns är en obäddad säng i ett hotellrum och den franska balkongen med utsikt över Notre Dame och rödvin för jag var så förälskad att Paris smälte och upplöstes runt omkring mig. Jag har vaknat om nätterna full av ord som jag gått upp och skrivit ned och sedan somnat på morgonen tillfullo tillfredsställd. Jag har skidat ensam genom tysta, skogar med bara granar, snö och solljus en gnistrande marsdag med Dylans "Knocking on heavens door" i lurarna. Jag har blivit lämnad och mina älskade har kommit tillbaka. Jag har sjungit till Billy Bragg och Wilco med Staffan i bilen hem från Bergen och han var mitt livs kärlek (också) och vi var lyckliga. Jag har legat på mage i fören och sett delfinerna leka i vågorna från bogsprötet på ett skrotskepp genom Medelhavet. Jag har kastat mig ut i puckelpisten och ägt den. Jag har pressat citron efter citron ensam i restaurangköket sent om sommarkvällen med havet utanför och radion innanför, och lyssnat på en läkare utan gränser som sommarpratat, medan jag bakat Lemontarte efter Lemontarte fyllda av kärlek och lemons. Jag har suttit på tåget från New York Central Station mot det stora huset i Connecticut med en islatte i handen och Velvet Underground i lurarna och det är sommar och jag är ledig och jag är här och männen visslar efter mig därinne på gatorna i New York. Jag har suttit på berget utanför mitt allra egna hus med Jane och druckit vin och rökt en hel ask kubanska cigarrer. Jag har sprungit längs Avenyn med en kropp full av kraft och barnen i publiken har sträckt ut händerna och gjort High 5 med mig. Jag har läst Mio min Mio. Bara det. Jag har suttit på bussen i Göteborg med soul i lurarna och bara varit så glad att jag är jag.

När jag var trettio drabbades jag av melankolik och det skrek i mig år efter år. Melankoliken tog ett års uppehåll när jag förälskade mig i J. Sedan kom den tillbaka med än större kraft, just för jag förlorat honom (eller förlorat mig i honom snarare). Om det är så jag ska fortsätta vara så är det okej nu att falla i Idefjorden och sluta vara Mira här och nu.

Kanske för att livet varit så stort som denna ödemark är så svår för mig. J säger att han varit deprimerad så länge han kan minnas. Så han nöjer sig med att hålla sig sysselsatt och inte ha ångest om det går. Men jag nöjer mig inte!

Som att han vill slå upp sitt sitt tält i öknen och stanna där men jag vill gå vidare mot det förlovade landet som flyter av mjölk och honung. Han säger att det är fantasier men jag vet att det finns för jag har varit där.

De där mirakeltillstånden tror han inte vanliga människor kan uppnå utan droger. Jag vet! Jag har känt den stora livsberusningen strömma genom hela min kropp genom varje nerv så det känns som jag flyger fram över gatan och man kan klara vadsomhelst. Och man gör det! Jag gick ensam i städer om natten med vidöppna sinnen och var inte rädd för jag visste att ingen kan skada mig. Drypande av livskraft. Jag vet exakt hur det känns att gå ut och to do the strut som John Travolta gör efter att ha vunnit danstävlingen och fått tjejen i "Staying Alive."

Nuförtiden är jag inte rädd heller om jag är ute och går ensam på natten i städer, inte för att jag är oantastlig, utan för det spelar ingen roll längre. Skjut mig då, varsågoda.
Livet är stor kärlek men nuförtiden när jag börjat bo i avundsjuka (jag är till och med avundsjuk på mig själv, vem jag var då!), ilska, missunnsamhet, främlingskap, bitterhet, hemlöshet och anklagan, så helgas inte livet som det sig bör.

Gud ville det skulle sjunga i mig, inte skrika. Kan inte jag få skriken att tystna så vagga mig Gud till sömns i Idefjorden. På insidan livet väntar mormor, farmor, Ragge, Måns, Brolle och Sickan. Det är nog fint att leva där med.
Godnatt små vågor Godnatt!

http://www.youtube.com/watch?v=V1e5h9YSe_k

Om allt du ser är mörker kanske det beror på att du blundar.

Öppna ögonen och släpp in ljuset.

Döden är ren

Sickan är död. Huset är som dött när hon inte är här mer. Det gör så ont.

Men döden är ren. Den ångrar inget. Det finns inget att göra något åt, till skillnad från depression som är fullproppad av skuld över att man inte förmår klättra upp till glädje. Sickan kommer inte att klättra upp ur jordhögen bakom huset och det är okej att gråta. Jag saknar dig så jävla mycket din gamla hund!!!