"Vad livet är kort. Du har ett som är längre, det är bra" skriver Lena som fyllt 70.
Säg inte det, svarar jag. Man vet aldrig.
I natten på Krokstrand när jag hoppade från skrotstenskajen till segelbåten halkade jag till på det daggvåta däcket och miste balansen för någon sekund, återfick balansen och tänkte att nu kunde jag ramlat, slagit huvudet i båten bredvid eller en skrotsten, svimmat, fallit i vattnet och drunknat.
Men Om: Jag har precis sett Räfven släppa sin Balkanexplosion på Krokstrands Stora scen. Det är okej att dö nu.
Jag har haft ett bra liv, ett fantastiskt liv, få förunnat att få känna så mycket djup och höjd som jag fått göra. Jag har sällan varit nöjd (förutom mina första nio år som var magnifika!) men jag har varit levande och följt min längtan vart den än gått. Även nu, i denna själens ödemark flyr jag inte utan följer. Jag har älskat och blivit älskad. Jag har suttit på Kowloons kaj i skymningen och sett Hong Kongs skyskrapor tändas, med min nyinköpta bok om Suzy Wong i väskan. Jag har hört Håkan Hellström vråla "från Hisingen till Hammarkullen, från Hammarkullen till Majorna, från Majorna till Vasastan, från Vasastan till KÄRLEKEEEEEEEEN!!!! EXPLODERA BATTERIET!!!!" i hjärtat av Göteborg. Jag har kommit hem och sett ett brev på hallmattan från Journalisthögskolan och läst ordet "Antagen" när jag öppnade det. Jag har suttit på Hornö holme med Måns med en termos kaffe och ballerinakex och hört Jan Myrdal sommarprata och spela ryska nationalhymnen. Jag har öppnat Sagan om ringen och den har slukat mig. Jag har suttit under det blommande äppleträdet, när tranorna sjöng och liljekonvaljen låg som en vit matta i skogen och bara visste att J älskar mig. Jag har vaknat av sång och haft min familj med alla mina tre bröder runtomkring mig och det är min födelsedag. Jag har på sommarens yttersta rand bilat över Skånes slätter och genom Österlens kullar med Jane, lyssnat på Antony&Johnson och pratat om livet Big time. Jag har legat på en klippa i Fjällbacka skärgård och läst Göran Tunström och sida efter sida har öppnat sig i mig. Jag har varit i Paris och det enda jag minns är en obäddad säng i ett hotellrum och den franska balkongen med utsikt över Notre Dame och rödvin för jag var så förälskad att Paris smälte och upplöstes runt omkring mig. Jag har vaknat om nätterna full av ord som jag gått upp och skrivit ned och sedan somnat på morgonen tillfullo tillfredsställd. Jag har skidat ensam genom tysta, skogar med bara granar, snö och solljus en gnistrande marsdag med Dylans "Knocking on heavens door" i lurarna. Jag har blivit lämnad och mina älskade har kommit tillbaka. Jag har sjungit till Billy Bragg och Wilco med Staffan i bilen hem från Bergen och han var mitt livs kärlek (också) och vi var lyckliga. Jag har legat på mage i fören och sett delfinerna leka i vågorna från bogsprötet på ett skrotskepp genom Medelhavet. Jag har kastat mig ut i puckelpisten och ägt den. Jag har pressat citron efter citron ensam i restaurangköket sent om sommarkvällen med havet utanför och radion innanför, och lyssnat på en läkare utan gränser som sommarpratat, medan jag bakat Lemontarte efter Lemontarte fyllda av kärlek och lemons. Jag har suttit på tåget från New York Central Station mot det stora huset i Connecticut med en islatte i handen och Velvet Underground i lurarna och det är sommar och jag är ledig och jag är här och männen visslar efter mig därinne på gatorna i New York. Jag har suttit på berget utanför mitt allra egna hus med Jane och druckit vin och rökt en hel ask kubanska cigarrer. Jag har sprungit längs Avenyn med en kropp full av kraft och barnen i publiken har sträckt ut händerna och gjort High 5 med mig. Jag har läst Mio min Mio. Bara det. Jag har suttit på bussen i Göteborg med soul i lurarna och bara varit så glad att jag är jag.
Jag har haft ett bra liv, ett fantastiskt liv, få förunnat att få känna så mycket djup och höjd som jag fått göra. Jag har sällan varit nöjd (förutom mina första nio år som var magnifika!) men jag har varit levande och följt min längtan vart den än gått. Även nu, i denna själens ödemark flyr jag inte utan följer. Jag har älskat och blivit älskad. Jag har suttit på Kowloons kaj i skymningen och sett Hong Kongs skyskrapor tändas, med min nyinköpta bok om Suzy Wong i väskan. Jag har hört Håkan Hellström vråla "från Hisingen till Hammarkullen, från Hammarkullen till Majorna, från Majorna till Vasastan, från Vasastan till KÄRLEKEEEEEEEEN!!!! EXPLODERA BATTERIET!!!!" i hjärtat av Göteborg. Jag har kommit hem och sett ett brev på hallmattan från Journalisthögskolan och läst ordet "Antagen" när jag öppnade det. Jag har suttit på Hornö holme med Måns med en termos kaffe och ballerinakex och hört Jan Myrdal sommarprata och spela ryska nationalhymnen. Jag har öppnat Sagan om ringen och den har slukat mig. Jag har suttit under det blommande äppleträdet, när tranorna sjöng och liljekonvaljen låg som en vit matta i skogen och bara visste att J älskar mig. Jag har vaknat av sång och haft min familj med alla mina tre bröder runtomkring mig och det är min födelsedag. Jag har på sommarens yttersta rand bilat över Skånes slätter och genom Österlens kullar med Jane, lyssnat på Antony&Johnson och pratat om livet Big time. Jag har legat på en klippa i Fjällbacka skärgård och läst Göran Tunström och sida efter sida har öppnat sig i mig. Jag har varit i Paris och det enda jag minns är en obäddad säng i ett hotellrum och den franska balkongen med utsikt över Notre Dame och rödvin för jag var så förälskad att Paris smälte och upplöstes runt omkring mig. Jag har vaknat om nätterna full av ord som jag gått upp och skrivit ned och sedan somnat på morgonen tillfullo tillfredsställd. Jag har skidat ensam genom tysta, skogar med bara granar, snö och solljus en gnistrande marsdag med Dylans "Knocking on heavens door" i lurarna. Jag har blivit lämnad och mina älskade har kommit tillbaka. Jag har sjungit till Billy Bragg och Wilco med Staffan i bilen hem från Bergen och han var mitt livs kärlek (också) och vi var lyckliga. Jag har legat på mage i fören och sett delfinerna leka i vågorna från bogsprötet på ett skrotskepp genom Medelhavet. Jag har kastat mig ut i puckelpisten och ägt den. Jag har pressat citron efter citron ensam i restaurangköket sent om sommarkvällen med havet utanför och radion innanför, och lyssnat på en läkare utan gränser som sommarpratat, medan jag bakat Lemontarte efter Lemontarte fyllda av kärlek och lemons. Jag har suttit på tåget från New York Central Station mot det stora huset i Connecticut med en islatte i handen och Velvet Underground i lurarna och det är sommar och jag är ledig och jag är här och männen visslar efter mig därinne på gatorna i New York. Jag har suttit på berget utanför mitt allra egna hus med Jane och druckit vin och rökt en hel ask kubanska cigarrer. Jag har sprungit längs Avenyn med en kropp full av kraft och barnen i publiken har sträckt ut händerna och gjort High 5 med mig. Jag har läst Mio min Mio. Bara det. Jag har suttit på bussen i Göteborg med soul i lurarna och bara varit så glad att jag är jag.
När jag var trettio drabbades jag av melankolik och det skrek i mig år efter år. Melankoliken tog ett års uppehåll när jag förälskade mig i J. Sedan kom den tillbaka med än större kraft, just för jag förlorat honom (eller förlorat mig i honom snarare). Om det är så jag ska fortsätta vara så är det okej nu att falla i Idefjorden och sluta vara Mira här och nu.
Kanske för att livet varit så stort som denna ödemark är så svår för mig. J säger att han varit deprimerad så länge han kan minnas. Så han nöjer sig med att hålla sig sysselsatt och inte ha ångest om det går. Men jag nöjer mig inte!
Som att han vill slå upp sitt sitt tält i öknen och stanna där men jag vill gå vidare mot det förlovade landet som flyter av mjölk och honung. Han säger att det är fantasier men jag vet att det finns för jag har varit där.
De där mirakeltillstånden tror han inte vanliga människor kan uppnå utan droger. Jag vet! Jag har känt den stora livsberusningen strömma genom hela min kropp genom varje nerv så det känns som jag flyger fram över gatan och man kan klara vadsomhelst. Och man gör det! Jag gick ensam i städer om natten med vidöppna sinnen och var inte rädd för jag visste att ingen kan skada mig. Drypande av livskraft. Jag vet exakt hur det känns att gå ut och to do the strut som John Travolta gör efter att ha vunnit danstävlingen och fått tjejen i "Staying Alive."
Nuförtiden är jag inte rädd heller om jag är ute och går ensam på natten i städer, inte för att jag är oantastlig, utan för det spelar ingen roll längre. Skjut mig då, varsågoda.
Livet är stor kärlek men nuförtiden när jag börjat bo i avundsjuka (jag är till och med avundsjuk på mig själv, vem jag var då!), ilska, missunnsamhet, främlingskap, bitterhet, hemlöshet och anklagan, så helgas inte livet som det sig bör.
Livet är stor kärlek men nuförtiden när jag börjat bo i avundsjuka (jag är till och med avundsjuk på mig själv, vem jag var då!), ilska, missunnsamhet, främlingskap, bitterhet, hemlöshet och anklagan, så helgas inte livet som det sig bör.
Gud ville det skulle sjunga i mig, inte skrika. Kan inte jag få skriken att tystna så vagga mig Gud till sömns i Idefjorden. På insidan livet väntar mormor, farmor, Ragge, Måns, Brolle och Sickan. Det är nog fint att leva där med.
Godnatt små vågor Godnatt!
Godnatt små vågor Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar