"Är det nån annan i din familj som har psykiska problem?" frågar läkaren där jag sitter på britsen efter att han tagit blodtryck och lyssnat på hjärtat.
"Näe..." svarar jag. "Ingen annan än farfar. Så vitt jag vet. Han försökte ta livet av sig en gång. En gång som jag vet iallafall."
"Jaha så då var du den som fick farfars arv" konstaterar han.
Jag tittar ner och ser att jag just idag råkar ha farfars skjorta på mig där jag sitter på en brits på psykakuten. Den vita och brunrutiga.
När jag ser skjortan ser jag för min inre blick bara den snygga karln med rutiga skjortor och rak rygg. Jag minns aldrig farfar som sjuk. Jag minns honom bara som kärnfrisk, tigande och cool. En driven karl med egen skuta som tog med ungar, hundar och katter och fraktade gods längs kusterna. Lastade, lossade, seglade, passade ungar, lagade mat. En bra karl som reder sig själv. Men det är så lite vi vet om varandra.
På vårarna, berättade pappa, var farfar ibland den som kom sist ut av de på Backen med sin skuta, om han gått i däck av våren det året.
Men när han väl reste sig var det inget som kunde stoppa honom. Inga tullare, präster, myndigheter, stormar eller käringar. Han reste sig, hissade segel och blev ett med den stora arbetsglädjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar