Sickan är död. Huset är som dött när hon inte är här mer. Det gör så ont.
Men döden är ren. Den ångrar inget. Det finns inget att göra något åt, till skillnad från depression som är fullproppad av skuld över att man inte förmår klättra upp till glädje. Sickan kommer inte att klättra upp ur jordhögen bakom huset och det är okej att gråta. Jag saknar dig så jävla mycket din gamla hund!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar