Igår sa Karin "Jag saknar att läsa böcker". Då tyckte jag så oändligt synd om henne. Hon kunde inte minnas sist hon läste en bok. Hon har en familj som älskar henne, sin dotter, sin man, sin framtid, men inga böcker i sitt liv. Hellre att jag var i fängelse med böcker än fri och utan. När jag satt med läkaren på psyket och han frågade om jag hade något emot att vara inlåst på missbrukaravdelningen, då det var överfullt på de andra avdelningarna, sa jag "Jag känner mig fri här."
Och det gjorde jag. Fri från det orimliga kravet att vara lycklig. Njutningen att ligga i rum 8 och läsa Marguerite Duras, Smärtan, var större än jag fått i utkanterna av relationerna i det så kallade fria livet jag försökt överleva i hela sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar