"Vi kanske ska ta ett uppehåll och inte ses på ett tag...." föreslår J.
"Fel svar."
"Jamen om du bara blir ledsen när vi ses är det väl ingen idé."
"Men vi ses ju nästan aldrig nu. Om jag är ledsen för jag längtar dig, hur skulle det bli bättre av att inte ses alls?"
"Jamen, så kan jag hitta mig själv och så kan du hitta dig själv..."
"Att inte ses handlar ju inte för dig om att hitta dig själv utan om att fly," säger jag uppgivet och känner vår (så kallade) kärlek rinna som sand mellan fingrarna tillbaka mot stranden ut i havet.
När jag går ur bilen tänker jag att vafan kan jag inte fly för nån gångs skull? Jag slåss hjärtat ur mig för min passions skull liksom jag gjorde med jobbet innan jag blev utbränd. Fem år nonstop utan vila (semester) tog det. Bara två och ett halvt år nonstop loving J tog det för att köras slut. Men för honom brann jag mer än något jobb jag någonsin haft. Eller för någon människa jag någonsin träffat. Men, shit vad envis jag är. Aldrig att jag kan säga Nog nu. Först när sista droppen är urkramad ges jag upp (för jag ger inte upp) och kvar är en sur trasa av vad som en gång var en människa full av hopp och tro.
När du verkligen gett upp honom ser du mig, viskar Gud.
Okej, måste montera ner sju himlar först. Cu in hell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar