Växa sig ung

På vägen går 91-åringen med vår och ungdom i ansiktet. På videkvistarna är det fullt av ungar. Längs södermuren flockas snödropparna. På granittrappen sitter Lena och lyssnar på I-pod. 70+ och rasande snygg. Hon berättar om ett program hon hört om en ung och tjej som skaffat sitt egna stora företag trots att hon inte hade utbildning, bara två händer. "Ingenting är omöjligt!"

 Låt mig växa mig lika ung och frisk att jag kan känna det. Jag vet att ingenting är omöjligt. Men jag känner det inte. 

Släck ett ljus och se stjärnhimmeln

Jag får gå långt ut mot havet för att komma ur ljuset från vägens sista lykta. Tanken att man satte upp gatlyktan är för att man ska se bättre. Men det gör ju så man inte, ser stjärnorna. En enda lampa släcker hela himlen.

Ljusnedsmutsning kallas det. Ett ord uppfunnet av skådare av universum som ser hur de elektriska ljusen dödar alla stjärnklara nätter.

Jag går ut på min barndoms badbrygga. Under mig är svart vatten och över mig svart himmel. Stjärnorna glittrar i havet som mareld. Som om jag svävar i universum med stjärnor under och över mig.

http://www.nyteknik.se/nyheter/innovation/forskning_utveckling/article249992.ece

I den ljuva glömskan

I två dagar har han pratat om konflikter. Advokater med lustiga namn och före detta Kompanjoner och Miljoner och Hovrätt och Domsutslag. Det gör inte pappa lycklig men det ger hans liv mening. Av någon anledning nämner jag J:s namn.

"Vem är det?"

"J."

"Vem är J?"

"Han jag bor med."

Förut hade det gjort mig ledsen. Nu är det praktiskt på något vis. Om jag verkligen vill slippa mig själv är det en befrielse att omgivningen inte påminner mig om mig. Skönt att de slutar ringa. Skönt att de slutar fråga om mitt liv. Skönt att de glömmer mig. Så jag slipper bli påmind. Om vem jag var.

Så den ljuva glömskan kan få gro och jag somra. In.

I en stad där alla dörrar har stängts

Vad förödmjukande att vara kvinna. Drabbad av denna inre drivkraft att dra ihop, föra samman, gå efter, viljan att tillsamna. Alla dessa bortvända ansikten.

Mannen kastar ut näten. Kvinnan drar in.

Jag ska inte truga! tänker jag men vet att stolthet har jag inget för. Den som svälter kan inte vara för fin för att tigga. Och jag hungrar honom.

På kvällen vandrar jag vid naturreservatet vid havet. Så många kvällar, så många år jag vandrade här med Ipoden som en sond till själen utan någon annan vilja än längtan efter längtan. Nu längtar jag iallafall något konkret, J. Allt han gör säger; Fly till dig själv!

Utan sig själv, man står mitt på ett ödsligt torg, i en stad där alla dörrar har stängts.

Svårt att vara lätt

Jag hör dem tala om mig i rummet bredvid. Min tyngd tynger.
Låt mig slippa den. Tyngden. Jag lämnade mitt hem och kom hit. Men lämnade inte mig. Låt mig slippa mig. Det är förmodligen narcissistiskt det med. Att fokusera på att bli av med sig själv är ju också att ägna all tankeverksamhet åt sig själv.
I mig viskar något: ”Du är inte din tyngd.”

.youtube.com/watch?v=TzKO739QQqQ€feature=related

Ensamshet

"Där är en skojig maskin" säger han och pekar på nån slags vedlastare. "Han har säkert byggt den själv gubben som bor där."
Innan jag träffade J visste jag inte att maskiner kunde betraktas som "skojiga". Och jag trodde att människor levde ensamma av olyckshändelse. Inte att de var fullständigt ensams med sig själva på grund av genuint ointresse av andra människor.
"Det där med bloggar har jag aldrig förstått. Varför vill man sitta och läsa om andras liv?" säger J.

"Om det är någon som lever ett väldigt intressant liv kan det väl vara roligt att läsa om det..." försöker jag.
"Då är det väl bättre att göra sitt eget liv intressant."

En strålande framtid

Maud Olofsson säger att hennes parti bestämt sig för att "Vi kan leva med kärnkraft."
En förtvivlad centerpartist skriver i Svd: "När vi accepterar kärnkraft överför vi ansvaret för dödligt avfall till kommande generationer (våra barn och barnbarn) i 100 000-tals år! Tänk hur lång tid det är."
Det är just det man kanske inte kan. Tänka sig det. Dödligt avfall i 100 000-tals år det är för stort att förstå, helt oövergripbart. Så då kan man mentalt "bestämma sig" för att det går att leva med kärnkraft. Som man "bestämmer sig" för att "jag blir inte sjuk" och fortsätter röka.
Men är det inte det politiker ska kunna förmå? Att tänka. Att våga ha visioner så att en bättre värld kan realiseras och inte blunda för skräckvisioner så att vi inte får en sämre värld.

Men i slutändan går nog allt ihop ändå enligt följande tes:
Antagande 1: Kärnkraft vore säkert om det inte vore för den mänskliga faktorn (tänk Homer Simpson).
Antagande 2: Med kärnkraft utplånas den mänskliga faktorn (mänskligheten).
= Således är kärnkraft säkert.

Och J:s paradis blir verklighet. Mänskligheten utplånas och kvar blir en robot (och en kackerlacka) i en värld av skrot.

Själsligt vandaliserade

- Det här är rakt av ett rent påhopp och vandalism av våra fordon och framför allt en kränkning av våra resenärer, säger styrelseordförande i Storstockholms lokaltrafik om den fd Konstfacksstudentens videoverk där en t-banevagn får en ruta krossad och blir nedsprejad med svart färg.
Det första påståendet håller jag med om. Det är ett påhopp och vandalism av ett fordon. Men det andra, att det är en kränkning av resenärerna? På vilket vis då? Blir de nedsprejade? Kanske de blev rädda. Jag vet inte, men det som skrämmer är det djupa ursinne som väcks hos så många när ting ”kränks”. Klart han ska betala, studenten, eller Konstfack eller vem som nu kommer att hållas ansvarig för nedsprejningen av tunnelbanevagnen. Men varför har denna handling utlöst ett sådant ramaskri som står om i tidningen varje dag? Människor utsätts för kränkningar hela tiden utan att någon höjer på ögonbrynen. Först när någons ägodel, en bil, en husvägg, en ruta, en tunnelbanevagn, utsätts för ringaktning så reser sig plötsligt samhället som en man och går ut till tingens försvar.
Jag tänker på scenen i Roy Anderssons "Du levande" där en man råkat krossa finservisen, han ville bara liva upp den stela stämningen. Han döms till elektriska stolen. Ty förstörelse av annans egendom anses vara det absolut grövsta brottet man kan begå.

http://www.youtube.com/watch?v=dxonYRUX4NE&feature=related

Att med glädje snickra sin kista

J hänger som vanligt med näsan över Rinkabykatalogen. Hans mamma sitter bredvid och kommenterar produkterna. Genom hela fikastunden pratar de galvade kopplingar och rör.
All den där mödan med tingen ter sig för mig som snickrande på sin egen kista eller skyfflande mer jord på graven. Tänk vad underbart att finna mening i något så meningslöst. För hittar man mening i meningslösheten är det ändock mening.

Ur den svartaste fågeln kommer den vackraste sången

Koltrasten sitter i äppleträdet utanför mitt fönster.
Jag kommer ihåg första gången jag uppmärksammade en koltrast. Det var när jag hade lämnat staden och fått mitt första hus. ”Hu vilken hemsk fågel, helt svart!” sa jag.
Han såg så stor och elak ut i jämförelse med de gulliga blåmesarna och talgoxarna.
”Det är ju koltrasten!” utbrast mamma. ”Honom ska du vara glad för att ha här. Honom måste du mata så sjunger han så vackert för dig när våren kommer.”
Så klumpigt av mig att döma ut honom för hans uppenbarelse. I denna svarta stor sång.

Liksom kol blir diamant.

http://www.youtube.com/watch?v=U5sSEkZ86ts&feature=related

Se rött

Livet krymper ner till det enda väsentliga: Läsa och tänka. Nej inte tänka, reflektera.
Reflektera: Spegla.
Tänka: Måla färg på spegeln så allt man ser är svart.
Tänker jag mer blir jag blind. Jag vill se. Färger igen.
Älska och bli älskad gör man i rött. Hela spegeln är nedkladdad i blod. Allt jag ser är en svartnad sårskorpa.
http://www.youtube.com/watch?v=WPDAPL9cjDw&feature=related

För frusen

Maskinerna har slutat gräva och står stilla framför stora hål i gatan. 

Kanske marken är för frusen just nu. 

http://www.youtube.com/watch?v=NVF-OJKLnd4€feature=related

Det värsta: Att bli omtyckt av dig

Det bara slinker ur mig, "Jag älskar dig". Varför sa jag det? Det biter i hjärtat när jag tar emot slaget av hans tystnad. Alla meningar om allt raderas ut.

"Jag kan ju inte säga det om jag inte menar det till 100 procent" säger han efter en stund. "Men jag tycker väldigt mycket om dig."

Jag kommer att hitta mig själv via J. Men inte på det vis jag trodde. Jag måste helt enkelt lära mig leva med mig själv. Utan hans kärlek.

http://www.youtube.com/watch?v=wUVMpluF7kQ

Grovjobb under ytskiktet

Hela mammas hus skakar. Skåpsluckor dallrar och fönsterrutor skakar. Hela huset bävar. Som om en armé dinousarier tågar förbi utanför. Hunden skakar också av rädsla och hoppar upp i sängen. "Det är bara grävmaskiner" säger jag. Hon förstår inte och kryper närmare och närmare.

Så förnimmer jag att det är en bild av mig. Mitt inre är den kalla, leriga jorden maskinerna dag efter dag gräver upp. Alla rör och kablar ska bytas ut. Det är ett bullrigt och smutsigt jobb, men till slut måste det göras. Allt inne i mig ska läggas om. Mitt Jag är hunden som inte förstår vad som pågår. Bara att hela marken skakar och bävar.

Att ta av sorgdräkten

På sängen ligger den svarta spetsklänningen. En vacker trasa utan min kropp. 

Om man kunde ta av sig det svarta i sig, som en klänning. Dra den trånga, svarta spetsen över huvudet och lägga på sängen att vila.

Döden är inte min

Jag har klätt på mig J:s farmors svarta spetsklänning, höga klackar och ett leende. Det är vinterbröllop med fest i Folkets hus. Min familj har inte sett mig på länge. Jag vet att de saknar mig.

"Hur är det?"

"Bra" svarar jag. 

Min bror stryker mig över håret. 

Jag tänker att Du har fel. Min död är inte min egen. Den är eran. Om jag dör får jag inte uppleva mer, utan lämnar er att bära bördan av min frånvaro. Bara livet är mitt eget. Döden är inte min. 

Känna något som hör ihop

Malin skriver: 
”Vad glad jag blir att du finns. Jag började frukta det värsta..... Säg till om det finns något jag kan hjälpa till med - en ny mascara? En prenumeration på DN? Telefonnumret till Gud? En kopp kaffe? Någon som behöver få en smäll på käften?”

Det är konstigt. Jag har inte hört av Malin sen i september. Att hon så många mil och tid från mig befarar det värsta just den dagen som var så dödligt svår att leva igenom.

Men det kanske inte är konstigt utan det enda egentligt naturliga tillståndet. 

Det konstiga är kanske snarare hur mycket och ofta man aldrig känner något som hör ihop.

Gå ut min själ

http://www.youtube.com/watch?v=36nw-fcEAOw

Åter varda

Med hjärtat i skorna går jag ut från gårdsplanen in i skogen. Är på platser jag inte har ord för. Går planlöst över rälsen till andra sidan järnvägen. Tåget rusar förbi med sin last av människor på väg nånstans. Jag står bredvid och ser på det. När det gått förbi konstaterar jag att jag lever. Då tänker jag på vad Du sa om att alla människor har rätt att ta sitt liv. ”För bestämmer man inte över sitt eget liv och sin egen död vad bestämmer man över då?”
Min väglöshet blandas med ilska. Vad är det för rätt i att döda någon människa? Även om det är sig själv. När man kommit vilse behöver man inte det statementet. Man behöver nån som visar vägen och hjälper en hem. Jag vill ha rätt att leva.
Jag går upp för björkslänten till det övergivna ordenshuset. Bland de bruna löven på golvet ligger en sida utan bok: "Smärtans klagoskri de skola en gång ge vika för ljus och harmoni".
Glömda ord som snart bli jord. Och sedan växa träd mot himlen.
Av ord är du kommen av ord ska du åter varda.

http://www.youtube.com/watch?v=D5B1HqumqcM&feature=related

Förändring måste ske

Att ge upp: Att lägga sig ner på marken och dö. Eller sträcka händerna mot himlen och leva. Youtube är nu fylld av klipp från människor som sjunger om hopp. Obama flyttade in i Vita huset. Det var inget som bara "hände". Förändring skedde för att vi människor vågade hoppas. Liksom George W flyttade in där för att vi inte gav Upp utan la Ner. Men förändring måste till slut ske. Och det börjar inte hos dig. Det börjar hos mig.

http://www.youtube.com/watch?v=WD1LKX-aVYE

Meningen med livet

"Vet du vad meningen med livet är..."
"...ja..." säger han tyst.
"Vad är det då? Vad är meningen..." fortsätter jag.
"att älska och bli älskad."



http://www.youtube.com/watch?v=Dt4nWEEVk78

Det månljusnar

Jag sitter i FN-jackan i det frusna gräset under de gamla björkarna med ett glas rött. Ovan lyser månen genom björkarnas hängande grenar. Den enda glöd som lyser hos mig är cigarettens. Nedan i sitt skrot går J i ryssmössan i pannlampans blå sken och mäter för taket han ska bygga över sitt skrot. Han ser mig inte.
Jag kommer att tänka på Wall-E. J utbrast: ”Fan vad underbart det hade varit om hela mänskligheten var utplånad och jag var helt själv och fick gå runt och samla ihop skrot!”
”Men jag då. Skulle jag också vara utplånad?” sa jag.
”Du kunde vara myran!” sa J gentilt.
”Kackerlackan” rättade jag.

Månen lyser outgrundligt över vår frusna dal och skrot. Som allt redan är utplånat.
Men hellre kackerlackliv än inget liv alls. Och bättre med månljus än inget ljus alls. Och J ser glad ut i sin skrotvärld där han idogt bär saker fram och tillbaka från morgon till kväll.

Vad efter vägs ände?

Om jag inte är här, vid Vägs ände. Vart tar jag vägen då? Gå tillbaka samma väg jag kom är inget val. Efter här, vildmarken.

Meningen ”Hädanefter ska vägen vara väglös” dyker upp i mitt huvud.

Ett citat jag tror härstammar från Dag Hammarskjöld. Men jag hittar det inte i ”Vägmärken”. Jag hittar inget alls längre.

(fotot togs av Dag Hammarskjöld på fjället Sulitelma)

Att älska Lisbeth Salander

Jag ligger och lyssnar på hans andes tag. Jag kryper närmare och lägger min hand i hans. Sömnen kränger och rycker i honom då och då och jag låtsas att det är han som (medvetet) rör vid mig, trycker min hand.
Ljusa dagar är det intressant att leva bredvid en människa som är solitär. Allt slår tillbaka mot en som i en spegel. Mörka nätter envisas mina tankar barnsligt med att tycka att jag borde få mina känslor bekräftade av honom. Som att kräva känslomässig respons av Lisbeth Salander. Hon gör fullständigt klart att ingen annan kan leva ditt liv för dig.
J sover tryggt som ett barn. Jag ligger vaken om nätterna snattande ömhet.

http://www.youtube.com/watch?v=Lr0xJBsVbZY&feature=related

Skära ut ishjärtan

Grådag.
Snön gråter och rinner ner från äppleträdsgrenarna. Jag är tung och trög. Bara en kropp som anden flytt.
Man kanske ska gå på café? Bakelser är bra för nerverna. I St Cloud har de ett extraerbjudande: De skär ut ishjärtan gratis.
Jag älskar Flickr.

http://www.flickr.com/photos/tedsherarts/3248800498/

Tomma tankar

Några ord varje dag. Svårt med tomma tankar. De här tomma tankarna står och vrakar i skogen på andra sidan järnvägen. En övergiven buss. Bar den en gång unga människor som var förväntansfulla och förälskade? Nu bär den bara väntan.
Bussens närmsta granne är en man med illa skött porslinsöga som luktar illa och hans son som bara visar sig ute i skymningen. Jag har aldrig sett nån av dem. Bara vet att de finns där i det där huset. Jag trodde J var en loner. Men vad visste jag om utanförskap? Ingenting. "Han har jordgolv" säger J när vi åker förbi ett hus. Och "Han hade aldrig varit i en affär när hans fru dog" vid ett annat. Plötsligt blir jag så normal. Jag behöver inte dricka mig full för att gå in i en affär och jag har inte jordgolv. Jag luktar inte ens lite illa.
Men det hade varit väldigt fint med ett nybonat ordgolv. Ska försöka bygga det. Några ord varje dag.

Snösång

Snöns vaggsång faller genom vinterhimlen och lägger ro över de nakna och ängsliga markerna. Rymderna fylles av frid.
Sitter vid skrivbordet och ser äppleträdets grå armar kläs vita av snö. Lyssnar på Mulatu Astatkes sällsamma Ethio-jazz som är så nära tonen av stilla snöfall man kan komma (andra låten på den nedanstående länken:).
Ikväll ska även mitt hjärta falla som en vit, ren bomullstuss i bröstet istället för den där skavande känslan av tung sten.

http://www.youtube.com/watch?v=s45RuZGCVTU

So you think you can tell
heaven from hell
blue skies from pain
can you tell a green field from
a cold steel rail?

Solsyn

Lena skriver i min inbox:
”Glädje och tröst är vad vi behöver! Det blir en jargong det där med att finna felen i sitt tänkande. Var nu som ett lamm under himlarna, du måste inte vara glad, du måste inte vara ledsen. Måste inte alltid må så bra för att orka leva!”

Först tänker jag att lammet ser ju inga himlar, född i lera och nu inlåst i ett kallt stall med bara sin katakoniskt tråkiga fårmamma som enda sällskap.
Men kanske denna svartsyn inte är fakta utan bara en trött jargong, upprapat av lerdjuret i mig?

”Varför är det stackarn?” frågar J som låter det lilla lammet nosa på hans stora hand medan jag står håglöst bredvid och glor på fårmamman som glor tillbaks i stallöppningen.
”Han ska ju slaktas”, säger jag.
”Men det är ju inte nu!” säger J med det häpna tonfall han har när han konfronteras med min, för honom, obegripliga världsbild.
Och nej, det är ju inte nu. Innan dess ska lammet få lekkamrater och äta majfärskt gräs. Han ska få leva lyckligt (hur lyckligt nu ett lamm är, men de måste vara lyckliga så som de skuttar och ystrar!) en lång sommar på gröna ängar.
Var sak har sin tid. Och än ligger han inte på serveringsfatet, med ett knippe rosmarin som handbukett, för att begravas i våra magar, utan är så gott som nyfödd och glad att leva. Jag behöver ju inte beklaga sorgen redan nu.
Och solljuset spred sig faktiskt, för första gången på tolv dagar, över markerna idag. Snart blåses livsanden i leran igen och dalen reser sig och grönskar, som om gråtiden aldrig varit. Alldeles oavsett vilken syn jag har, svart eller sol eller ingen syn alls. Sommaren kommer alltid till oss till slut även om inte nån sätter fart.

Själaljus

Bläddrar runt på måfå i S.A.O.L. Ordet Själa-ljus hittar mig och lyser på skärmen i all sin uråldriga och nyfödda skönhet:

S J Ä L A - L J U S .
( s j ä l a - 1 6 8 7 o s v . s j äl s - 1 8 4 8 )
[ j f r t . s e e l e n l i c h t ]

1 b , e : l j u s ( i b i l d l . a n v . ) s o m u p p l y s e r n g n s s j ä l . s p r i d e s i g f r å n n g n s s j ä l ; k u n s k a p e r l . f ör s t ån d b e t r a k t a d e r e s p . b e t r a k t a t s s . e t t l j u s ; # j f r l j u s , s b s t . 1 1 c .
U p u p m i t t S i Ä l a l i u s , o k k s k y n d d a a t a f c a s t a / e n m ör k e r S y n d e n a t t . W A R N M A R K S i n n e w . D 3 a ( 1 6 8 7 ; b e t . o k l a r ) .

Det får bli morgondagens, Kyndelmässodagens, ord.
Må Själa-ljusen tändas och jaga ut vintern ur allas våra bröst.