Vad förödmjukande att vara kvinna. Drabbad av denna inre drivkraft att dra ihop, föra samman, gå efter, viljan att tillsamna. Alla dessa bortvända ansikten.
Mannen kastar ut näten. Kvinnan drar in.
Jag ska inte truga! tänker jag men vet att stolthet har jag inget för. Den som svälter kan inte vara för fin för att tigga. Och jag hungrar honom.
På kvällen vandrar jag vid naturreservatet vid havet. Så många kvällar, så många år jag vandrade här med Ipoden som en sond till själen utan någon annan vilja än längtan efter längtan. Nu längtar jag iallafall något konkret, J. Allt han gör säger; Fly till dig själv!
Utan sig själv, man står mitt på ett ödsligt torg, i en stad där alla dörrar har stängts.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar