Det bara slinker ur mig, "Jag älskar dig".
Varför sa jag det? Det biter i hjärtat när jag tar emot slaget av hans tystnad. Alla meningar om allt raderas ut.
"Jag kan ju inte säga det om jag inte menar det till 100 procent" säger han efter en stund. "Men jag tycker väldigt mycket om dig."
Jag kommer att hitta mig själv via J. Men inte på det vis jag trodde. Jag måste helt enkelt lära mig leva med mig själv. Utan hans kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar