Koltrasten sitter i äppleträdet utanför mitt fönster.Jag kommer ihåg första gången jag uppmärksammade en koltrast. Det var när jag hade lämnat staden och fått mitt första hus. ”Hu vilken hemsk fågel, helt svart!” sa jag.
Han såg så stor och elak ut i jämförelse med de gulliga blåmesarna och talgoxarna.
”Det är ju koltrasten!” utbrast mamma. ”Honom ska du vara glad för att ha här. Honom måste du mata så sjunger han så vackert för dig när våren kommer.”
Så klumpigt av mig att döma ut honom för hans uppenbarelse. I denna svarta stor sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar