Solsyn

Lena skriver i min inbox:
”Glädje och tröst är vad vi behöver! Det blir en jargong det där med att finna felen i sitt tänkande. Var nu som ett lamm under himlarna, du måste inte vara glad, du måste inte vara ledsen. Måste inte alltid må så bra för att orka leva!”

Först tänker jag att lammet ser ju inga himlar, född i lera och nu inlåst i ett kallt stall med bara sin katakoniskt tråkiga fårmamma som enda sällskap.
Men kanske denna svartsyn inte är fakta utan bara en trött jargong, upprapat av lerdjuret i mig?

”Varför är det stackarn?” frågar J som låter det lilla lammet nosa på hans stora hand medan jag står håglöst bredvid och glor på fårmamman som glor tillbaks i stallöppningen.
”Han ska ju slaktas”, säger jag.
”Men det är ju inte nu!” säger J med det häpna tonfall han har när han konfronteras med min, för honom, obegripliga världsbild.
Och nej, det är ju inte nu. Innan dess ska lammet få lekkamrater och äta majfärskt gräs. Han ska få leva lyckligt (hur lyckligt nu ett lamm är, men de måste vara lyckliga så som de skuttar och ystrar!) en lång sommar på gröna ängar.
Var sak har sin tid. Och än ligger han inte på serveringsfatet, med ett knippe rosmarin som handbukett, för att begravas i våra magar, utan är så gott som nyfödd och glad att leva. Jag behöver ju inte beklaga sorgen redan nu.
Och solljuset spred sig faktiskt, för första gången på tolv dagar, över markerna idag. Snart blåses livsanden i leran igen och dalen reser sig och grönskar, som om gråtiden aldrig varit. Alldeles oavsett vilken syn jag har, svart eller sol eller ingen syn alls. Sommaren kommer alltid till oss till slut även om inte nån sätter fart.