”Vad glad jag blir att du finns. Jag började frukta det värsta..... Säg till om det finns något jag kan hjälpa till med - en ny mascara? En prenumeration på DN? Telefonnumret till Gud? En kopp kaffe? Någon som behöver få en smäll på käften?”
Det är konstigt. Jag har inte hört av Malin sen i september. Att hon så många mil och tid från mig befarar det värsta just den dagen som var så dödligt svår att leva igenom.
Men det kanske inte är konstigt utan det enda egentligt naturliga tillståndet.
Det konstiga är kanske snarare hur mycket och ofta man aldrig känner något som hör ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar