"Jag saknar mamma!" gnäller Albert.
"Mamma är inte här. Kan du inte kramas lite med Mira istället" föreslår Danjel.
"Nej. Det är inte samma."
"Nähä, varför vill du inte krama Mira då?"
"Hon är svart."
"Jaha, vad är mamma då?"
"Hon är vit."
Jag har svarta jeans, svart polotröja, svarta sockar och svart kofta denna kväll, men jag anar att det inte är på grund av mina kläder som min brorson inte finner någon tröst hos mig.
Så sorgligt och så sant. Barn bara vet.

Sitter på Centralstationens Internetcafe. En medelålders go gubbe sitter här med mössan på svaj och glasögon med en skalk. Han halsar ur en pava rött. Här samlas vi som inte har Iphone. Eller egen dator.

Jag har inte sett Intim här på några år. Undras var han är nu? Utvisad, i fängelse eller död? Han var min enda Irl vän den där iskalla februari 2007. Han verkade komplett livsfarlig och jag tyckte mycket om honom. Undras varför jobbiga människor väcker sådan ömhet i mig? Kanske för att de behöver det. En reflex i det som är människa i mig. Och människa i andra. Vi hör ihop.
Han kallade mig syster.

Eufori på buss 16

I Göteborg blåser en iskall vind. På löpsedlarna står det hur man ska klara rysskylan. I mig är det varmt. Buss 16 är fullpackad med folk. En tjej i gigantisk ryssmössa. En trött Hisingstant med blå stickad mössa, frostnupen näsa och knät fullt med påsar. En ung Richard Woolf kopia med svarta skinnhandskar, röd mössa och svart kajal. Jag älskar dem. Allihop. Göteborg är hemma och ni är mitt folk.
När vi rullar upp på bron mot Hisingen sjunger Håkan för allt vad han är värd i min Ipod:

Du vet inget om blues förrän du ätit sten.... Göta Älvleran som satt sig på själen och på självförtroendet. Jag tror jag älskar dem där jag kommer från...

Just där och då. Här och nu, är jag så otroligt glad att leva. Jag är på väg till min bror och till mina vänner. Jag finns även utan J. Ensams igen. För några sekunder, några minuter. Ibland en hel dag.

http://www.youtube.com/watch?v=22XhBhXY9dU&feature=related

Åttaåringar tänker större

Mio: Det var 36 grader kallt i Norge igår!
Malin: Det var i Sverige. Norrland ligger i Sverige.
Mio: Varför heter det Norrland då?
Malin: Det får du lära dig i skolan sen när ni kommer att läsa geografi.
Mio: Vad är geografi?
Malin: Det är om städer och hav. Var platser är. Världen och sånt.
Mio: Isåfall har vi redan geografi. Men vi tänker större! Vintergatan och Big Bang!

"Jag vill bara att vi ska vara oss själva på nätet! Nu när vi inte lyckas med det i verkligheten", är det sista Malin säger innan vi somnar.

Det är detaljerna som gör Mannen

"Ja, jag vet inte", säger mamma. "Jag är bara rädd för att det blir för dig som för som Åsa."

Åsa är ihop med en psykopat.

"Ja, jag är skeptisk med, ärligt talat", säger Ninna. "Det kan ju inte vara helt på hans villkor. Du är värd att ha det bättre."

Jag hade det bättre.

I deras ögon ser det förmodligen ut som att allt gått käpprätt åt helvete ända sen jag lämnade Staffan.

Han fyllde inte huset med krigsspel eller dunket från en tändkulemotor på Youtube i monsterhögtalare. Han lyssnade på soul och P1.

Han gick inte upp på berget med sin polare och rökte weed varje fredag och lördag. Han lagade rågoda middagar åt mig. Utan att köket såg ut som Bagdad efteråt. (Sista gången vi åt middag ihop gjorde Staffan Sushi. Fem olika sorter. Vem fan gör det? Sushi är väl nåt man köper.)

Han såg inte på Blockbusters för att filmer som påminde om verkligheten gjorde honom illa till mods. Han såg filmer som handlade om Livet och samhällspolitiska program och diskuterade dem med mig.

Han sa inte att han skulle skjuta sin arbetsgivare om han blev behandlad orättvist. Han blev sin egen chef och ändrade arbetsvillkoren.

Han undvek inte min familj och mina vänner. Min familj var hans familj och hans familj var min.

Det såg inte ut som en bomb av skiftnycklar, rullpapper, pizzakartonger och bensågar detonerat efter att han lämnat rummet. Staffan var spårlös.

Han kom inte in och kramade mig i blodiga kläder efter att ha slaktat.

Han kom inte in och kramade mig. Det var ju det. Den lilla detaljen.

http://www.youtube.com/watch?v=GjXVJYPt8vQ

Mörkret faller snabbare och snabbare. Sverige tränger djupare och djupare in mot mörkrets hjärta, där det brinner juleljus.

Hade hon inte varit så ung och dum hade jag inte funnits

"J kan förändras!" utbrister jag i ett återfall av rosa dumbomskap.

Mamma ser inte övertygad ut:

"Det kommer ju att bli likadant i sommar igen. Att han bor med dem, du får inte plats och han ringer inte dig och du känner dig utanför."

Jo. Jag vet. Och mamma vet, vis av erfarenhet av hur det är att leva med en envis man.

På morgonen väcks jag av att polisen knackar på och tjatar om var pappa håller hus. Jag kunde ha sagt att senast jag hörde av honom var han i Saltströmmen, men gör inte det. Jag orkar inte bära på hans skuld/er och svara för hans förehavanden och försöker stänga dörren men den envise polisen håller emot i handtaget. Fortsätter tjata. De kommer att fortsätta komma hit tills de hittar honom lovar de. Jaja. Lycka till.

Saltströmmen. Plats som passar honom. Världens starkaste tidvattenström på 22 knop. Bara under två timmar på dygnet går det att passera den. Gubben mot strömmen indeed.

Ja, jag vet. Det är ingen idé att tro att någon annan ska förändra sig. Den enda man kan förändra är sig själv.

Mamma har själv varit ung och dum ända sen hon träffade han som blev min pappa och vet vart det leder att leva med någon som vägrar ge sig: Personlig Bankrutt.

Och det ska jag vara glad för. Hade mamma varit smart hade jag inte funnits.

Vättarna!

"Då bodde jag i ett hus mitt i skogen. Och vet du... Där fanns vättar!"

"Öh. Såg du dem?" frågar programledaren Anja Kontor.

"Nej, men de fanns där! Du vet det fanns ett utedass, men hunden... Han ville inte gå in där, han ställde sig 5 meter ifrån! Det var för vättarna!"

Jag hade nästan glömt hur otroligt roligt Karlavagnen är. Lyssnarna får ringa in och prata om vad de vill. Och det gör de! I Karlavagnen kan man kan tänka hur man vill. Anna från Askersund fortsätter berätta om en gång när hon hörde ett ljud utsidan och hon var övertygad om att det var lodjur:

"Men vättarna kom! Och sen förstår du... När jag skulle gå på utedasset, då tog jag med en kniv!"

"Vaddå, var du rädd för vättarna?", frågar Anja.

"Nä, inte vättarna! De skyddade mig! Men lodjuren! Vättarna skyddade mig! De var överallt!"

"Har du berättat för nån om det här"

"Ja! Men de tror mig inte!"

Skymningen faller vid fyra och alla katter blir grå och alla älgar och alla harar och alla konstnärer.

"Där är två till utan reflexer, ser du dem" säger jag och pekar på de mörka figurerna på den taniga landsvägen mellan konstskolan och stenskolan.

"Ja. Och helt svartklädda" konstaterar mamma. "Jag fattar inte hur de bär sig åt. Folk har ju till och med åkt ner till skolan med reflexer åt dem efter att nästan ha kört på dem."

Ändå fortsätter konsteleverna traska runt och cykla häromkring i mörkret, vintertid, utan vare sig reflexer eller ljus.

Jajamen, de är en grav trafikfara. Men jag gillar att se dem här ute på vägarna (om man ser dem vill säga). Konstnärerna som garanter för otryggheten.

Jag behöver en ny Chans

Imorgon hämtar de Chans. Jag borde vara glad över att någon ville ha honom. Men vem behöver mig nu? Ingen.
"Alla behöver alla. Vi hör alla ihop" säger mamma.
"Inte mig, ingen behöver mig" säger jag till brädden uppfylld av den bakvända narcissism som depression är.

För en narcisisst kretsar allt kring sin egen överskattade föreställning av överlägsenhet. I den bakvända narcissismen kretsar allt kring ens egen övervärderade värdelöshet.
"Jag gör ju allt för dig men det är ju aldrig bra ändå" säger hon och slänger på luren.
Ingen behöver mig och jag är en börda.
Det är inte kul att vara deprimerad. Jag orkar knappt tända en brasa. Står framför kaminen och gråter. Solen är på väg ner och det har lagt sig is på fjärden inatt. Det blåser kallt. Det är 14 grader inne och jag orkar med nöd och näppe tända en brasa.
Det är då man dör. När det är så kallt att man inte ens orkar tända en eld att värma sig vid.
Det är kanske inte så att Chans behöver mig, utan jag som behöver Chans. När ingen mänska behöver en, kan en hopplös byracka vara det som gör att hjärtat inte förfryser.

Frosten har fallit igen, himlen är svart och stjärnspäckad. Jag står under Vintergatan och väntar på att stjärnor ska falla. Häromnatten såg jag tre stjärnfall.
Chans springer ner till stranden och skäller på sitt eget eko som slår tillbaka från andra sidan viken. Skäller och skäller och skäller.
Det är väl så vi människor fungerar med. Projicerar ut våra känslor och svarar på det. Och tror det är nån annan som skäller på oss.

Svart is

Svart is. När mamma säger det isar det i mig.
Man har varnat för svart is på radion. Himlen kan vara blå men svart is syns inte men ger blixthalka.
Svart is. Ordet får det att rysa i mig.
Klockan halv fem är det redan mörkt. Jag går ut med Chans förbi de igenbommade sommarstugorna och in i skogen. Jag ser med nöd och näppe stigen framför mig. Det blåser kallt ända in i märgen. I Ipoden sjunger Irma sin tolkning av Joni Mitchells Blank is och inte blir jag gladare av det.
Varför kan inte jag också bara vara sorglös och säga kill das dog och dra till solen? Varför ska jag bära så jävla mycket känslor som andra verkar klara sig utmärkt utan.
För att sorgen är andra sidan av glädjen, säger Gud. Du ska vara glad över att du är ledsen.
Sorgen finns där även de soliga dagarna som osynlig svart is. Himlen kan vara blå och till synes sorglös. Och så pang! slår den till och den sorglöse blixthalkar och dör. Det kommer att hända alla, förr eller senare. Lika bra att veta att det finns svart is. Så man går försiktigt fram i livet. Medveten om döden och varsam om det levande. Djur som människor.

http://www.youtube.com/watch?v=XPJmB2dNvHc

Ett litet inlägg av moralpanik

Maria chattar med mig på väg från jobbet och hemma. Jag är ensam, skriver hon.
Herregud, så det är den tiden hon har ensam? Och vad gör hon med den? Knappar på sin Iphone, chattande med mig. Och Gud vet med vilka mer.
Ta det försiktigt skriver jag. Var försiktig på Vasaplatsen. Det kan komma en spårvagn.
Richard. Brb, skriver hon.
Jag går in på Malins Twitterflöde. Som vanligt hänger jag inte med. Det refereras till sociala medier, ledningsgrupper, raggmunkar, bloggpost, dagisbyråkrati, webdesk, kettlebells, Mona Sahlins avgång, bortappade mobiltelefoner och konstiga förkortningar. Vad pratar de om? Det kanske är det, alla bara pratar. Ingen talar.
Jag provar hennes blogg istället. Det är lite lättare. Jag förstår att det är hon som skriver här iallafall. Texterna är längre men även de uppstyckade, det är länkar inbakade i texterna som refererar än hit och än dit. Jag förstår fortfarande inte vad hon pratar om. Sociala medier bla bla bla. Att hon aldrig varit gladare att leva just nu, i de sociala mediernas tidevarv för det är i diskussionerna vi blir till.
Gud, jag är så glad att jag blev utbränd innan Facebook och Twitter och Iphone. Hur i grunden förstörd hade jag inte blivit då? Det var ju rena semestern att jobba vid en dator när man bara lät sig avbrytas av att kolla mailen emellanåt.
Maria Skype:ar med mig (och förmodligen några till) och träffar sin bror under den kilometerlånga ensamtid hon har mellan sitt jobb och hemmet. Innan barnen och pojkvännen. Det är i diskussionen vi blir till. Det är i diskussionsstörtfloden vi spolas bort snarare, säger jag.
Klockan tre på natten mitt i mitt och J:s Skypegräl om Chans (Gud vad jag hatar virituella gräl, Irl kan man hålla om varandra efteråt, vare sig man förstår varandra eller ej. På chat, bara de där jävla missförstånden, aldrig det tysta samförståndet vi har utanför orden) dyker Maria upp igen. Vi vaknade. Vad gör du? Hur går det för Chans?
Och hon är inte annorlunda än nån annan. Alla håller på sådär. Ständigt uppkopplade.
När, när när? Ska de tänka en egen tanke? När ska de få plats för en eftertanke? När ska de vila i sig själva? När stänger de av? När kommer alla att falla samman?

http://www.youtube.com/watch?v=igOWR_-BXJU

Zoembie

Jag vaknar livlös. Ser ut över en spegelblank fjärd full med sol och går upp ändå då. Med eller utan liv, det här får jag inte missa. Jag väntar hela dagen på att vinden ska komma och spräcka den spegelblanka ytan. Men det händer inte. Bara sjöfåglarna som rör sig i sina cirklar i vattnet.
Skönhet är Guds skugga och den faller över havet och klipporna hela dagen. Pang vad makalöst vackert det är! Jag är tömd på energi, som en zombie, men jag ser ändå att det är vackert. Zoe. Jag är inte alldeles död då. Meningsfullt liv.
Idag behöver jag inget mer än detta och skulle inte vilja vara någonannastans. Det är vackert och det är nog.

Att gå upp är en surrealistisk konst för en deprimerad

Går upp 12.23 i ett tafatt försök att skaka av mig mina svarta tankar som snärjer sig kring mig där jag ligger och sväller i morgonångest. Äter frukost i slowmotion, två timmar tar det, och går sen ut med Chans.
När vi kommer hem till stugan igen går solen redan ner och horisonten lyser i guld. Hela stugan fylls av det varma solnedgångsskenet. Jag har ingen att dela det med.

Jag är så trött på att inget ha att gå upp för. Att inte ha något hållbart att leva för. Inget att hålla fast vid. Ingenting där just min person behövs.
En gång sa Staffan till mig: Mira... det är få människor som kan släppa allt och ändå överleva.
Ingen överlever, svarade jag.
Länge var han orsaken. Jag har ju Staffan iallafall.
Sen släppte jag honom med.

http://www.youtube.com/watch?v=uRcKu8XpJYI

Sjörövarskepp och mångata

Bordet är fullt med papper, vattenfärg, kritor och pennor. Jag målar havet och Albert ritar sjörövarskepp. Så lyfter jag blicken från mina papper och ser ut. Månen är tillbaka! Helt halv speglar den sig i fjärden.
"Har du sett vad vackert det är på havet ute med månen och mångatan" utbrister jag.
"Åh", Albert lyfter blicken från sina sjörövarskepp han ska skicka över Atlanten till J, och vänder sig om ut mot havet. "Så fint har det inte varit på år och dag!"

http://www.youtube.com/watch?v=MRysQ8Z4V9M

Zoe

Himlen är grå. Fjärden ligger blank och speglar grå. Klipporna är gråa. Lavarna är gråa, bryggorna är gråa och asparnas stammar är grå. November är en sådan stilig dam. All fåfänga har klätts av och alla passioner har stillnat står hon stolt och värdig kvar.
Zoe. Landskapets påverkan på objektet eller subjektet. Läste jag nånstans nångång. Nu hittar jag inte var jag läste det. Men läser på nätet att Zoe kommer från grekiskan och betyder liv. Meningsfullt liv. Men det är väl så. Det som påverkas av landskapet, och tvärtom, lever. Det opåverkade är dött.
Fjärdens och himlens fridfullhet dånar i mig. Oh, det är så tyst att jag kan höra igen.

Fiskvän utan cykel

Jag behöver dig! skriver J från andra sidan Atlanten.

Jaja. Fiskar behöver cyklar.

Och den här fiskvännen behöver en cykel så hon kan ta sig genom havet.

Snövitt och darjeeling

Jag vaknar och det är ett vitt ljus i stugan. Snön faller ute. 15 grader inne. En grad varmare än igår morse. Och ingen feber. Det känns bra. Det värsta är över. Han har åkt nu. Jag tänder en brasa och kokar en kopp darjeeling och ger mig ut i det vita med Chans.

Som i ett trollslag är jag i en annan tid. Med snön klipptes de sista banden med sommaren. Den fruktansvärda sommaren. Jag kommer alltid att hata rosévin.
Snön faller som sång genom luften. Klingande, spröd, fridfull och lågmäld. Som älvor.
När jag går in på skogsstigen tänker jag på lussekatt och julmust. Vem vill ha ananas och grillfest (som Karin lockade med för att jag skulle komma dit till jul) nu? Den vita vintern är ju sagolik. Jag hatar grillfester.

Jag tror att hunden heter Chans

Dagen J åkte sken solen och fjärden låg blank. När han rest kom Nordan och snön. 14 grader i sommarstugan när jag vaknar blöt av svett. Feber och snöstorm ensam i en obonad sommarstuga vid kanten av det ödsliga havet när alla andra åkt.
Igår var atmosfären solgul och klar, en vacker höst. Idag är det plötsligt vinter. Is på fjärden. Hela atmosfären är rå, grå och isande kall. Det är som en ishand kramar om hela tillvaron. Det gör ont att se ut i allt det råa.
Hur hamnade jag här? Fastbunden vid en övergiven hund ingen vill ha. Man dödar inte hundar för att man har bråttom till solen. Så sitter jag här, den enda som vill att jycken ska få en ärlig chans. Nä, han kan inte bete sig med andra hundar och käkar katter. Men han är en fin hund. Jag får väl försöka hitta ett nytt hem åt honom. Men när, hur? Vintern ligger så otroligt ödslig framför mig.
Jag ber mamma komma med proviant innan jag blir insnöad här. Hon har med sig en gul skokartong som låg i brevlådan till mig. Till Mira står det på utsidan. Jag känner igen min exmans handstil. När hon åkt öppnar jag den. "Denna låda tillhör Mira och får inte slängas eller eldas upp" står det på insidan med min handstil. Lådan är full av snäckor, musslor, korallbitar, vita, rosa, gula.

Det är som en Madeleinekaka av värme som stiger upp ur pappersasken när jag lyfter locket. Oh, Staffan det var varma tider. Vad hette ön? Där vi tältade under palmerna och spelade kort hela kvällarna på öns enda restaurang. Jag åt bara fried vegetables med rice dag efter dag. Vi hade hela ön för oss själva och alla stränder, förutom när det ramlade ner en varan bredvid oss från klippan ovanför. I Bangkok köpte du ett par thaibyxor som jag fick ta när jag flyttade. Jag hade inga pengar att köpa saker med mig hem men jag samlade snäckor längs stränderna.
Lådan med snäckorna jag samlade den vintern jag och Staffan levde på öar i Thailand väcker så otroligt mycket minnen.
Det var varma tider. Jag har inte alltid levt i denna ödslighet.
På något vis. Att hamna här med hunden som ingen bryr sig om handlar kanske inte främst om att hitta ett hem åt honom. Det handlar om att hitta mig ett hem. Ingen annan kommer att göra det för mig. Nu gäller det livet. Hundens. Och mitt liv. Precis som hunden kan inte jag förlita mig på att en Husse eller Matte tar hand om mig. När de tröttnat lämnar de mig.
Och jag måste hitta mig ett eget hem. Åt jycken och åt mig.
Nu är det du och jag Chans. Jag ska göra mitt allra bästa för att du ska få leva -upp till ditt namn.

http://www.youtube.com/watch?v=0lXHz6gpHEM

Sentimentalt breakdown

Imman på badrumsfönstret från när han duschade. Kniven han skar gurka med till sina matsäckssmörgåsar. De stora skorna i farstun utan hans fötter i. Handduken som fortfarande är våt från när han torkade sig. Den röda tröjan med korpen på, han hade imorse som doftar honom. Precis som förra gången städar jag i sorgligt ursinne bort smärtan över att han inte är här.
Gud lås in mig på sentimentalsjukhus och kasta bort nyckeln.

http://www.youtube.com/watch?v=Vv9lhKZEfg4&feature=related

Med betablockerare och bok om kärlek i bagaget

Traktorn är under tak, brevet till Förvaltningsrätten skrivet. Väskan packad. I handbagaget: Smörgåsar, en bok om kärlekens terapi och betablockerarna han fick i avskedspresent av bonden.
Han stannar för ett ögonblick till på farstutrappen: "Jag kände mig lycklig. För ett ögonblick kände jag lycka. Vad skönt det var att få känna så."
Jag förstår inte varför han måste fly hals över huvud från mig, huset, hunden, Sverige, men jag förstår att han måste.
Han kräver inte mycket av det jordiska men han kräver enorma mängder av det där andra. Wow. Innanför sorgen över att han ska resa från mig jublar det i mig. Go for it.

http://www.youtube.com/watch?v=Z21F39BCgUk

Sista natten i hans armar

Hans kropp är ännu här men det känns som om han redan rest långt, långt bort. Konstigt. Andra gånger när han varit så långt borta från mig och känts mig så nära.

På kvällen skakar han i mörkret:
"Har du någonsin känt dig så dålig att du inte vill leva?"
"Ja, det har jag" säger jag. "Men vi vet ju inte vad som händer efter döden. Det kanske inte hjälper. Vi kanske återföds och får göra om allting igen. Om livet fortsätter så kommer vi ju inte undan ändå."
På morgonen är han borta. Jag blir så oerhört rädd. Jag tänker på vad han sa att han skulle göra om Försäkringskassan kapar hans sjukersättning. Och nu har de gjort det.

Hellre laglös än hjälplös

"Från och med första oktober får jag ingen sjukpenning" säger J när han öppnat brevet från Försäkringskassan.
"Men första oktober har ju varit? Tänk om du hade barn som behövde mat. Och om du inte hyrt ut huset. Man har ju räkningar. Du måste ju få veta innan. Så du kan gå till soc eller vadsomhelst" utbrister jag.
"Det är ju så det funkar..."
Det är ju så det inte funkar.
"Ja, har jag inte ställt mig utanför samhället förut så finns det ju inget som hindrar mig nu. Har man inga rättigheter har man inga skyldigheter" säger han.
Jag vet vad han menar. Han är bra på en massa okonventionella saker som han aldrig tidigare gjort sig pengar på men blir tvungen att göra nu.
Vi måste alla leva. Vare sig vi kan lönearbeta eller ej. Och det funkade inte för J att jobba. Han försökte. Och gick ju nästan under. Jag gjorde det iallafall definitivt under hans zombiesommar.
Han blir ju inte arbetsför för att de tar brödet från honom. Vi måste alla äta.
Jag som muttrat om att vad hjälper det att åka till Chile. De har väl inte ett bättre sjukförsäkringssystem där, särskilt inte om man inte är medborgare där. Men nu. Ingen skillnad. Klart han lika gärna kan dra till Chile. Maten är ju billigare där.

Hellre hemlös än livlös

En smal gång utan fönster. Höstlöven har blåst in i på golvet i den mörka korridoren. En brun dörr som öppnar upp mot 44 kvadrat på nedre botten. Döden. Då lever jag hellre. Jag vill ha en värdig begravning. Här kan jag inte dö i frid.
Det slår mig att jag faktiskt är hemlös, även om jag inte lever på gatan. När hände det? Och när ska jag hitta hem igen? Och var är hemma? Det måste vara mer än en lägenhet på 44 kvadrat på nedre botten. Det måste vara något mer.

http://www.youtube.com/watch?v=sjZy-29vy7c&feature=related

Jag slår numret för visning av den där ettan på Kantarellvägen. Känns som jag ringer och beställer min egen kista på 44 kvadrat. I aprikos trä på nedre botten.

Jag hatar lägenheter. Men jag jag älskar ensamhet mer. Om min enda möjlighet att få sinnesro är att sätta mig i en kista så gör jag det.

Det lönlösa i att göra en pudel av en byracka

Förra veckan var jag bara glad över att han var tillbaka från zombieland. Denna är det hemskt i mig för att han ska åka till andra sidan jorden. Inte heller denna gång tänkte han på vad han skulle göra med hunden. Bara han får göra exakt vad han vill så går han över hundlik. Jag blir arg men ångrar mig. Jag kan fan inte bli arg på honom även om jag borde.
"Du måste säga att du tycker om mig..." gnyr jag.
"Jag hatar dig!" säger han glatt.
Det ska bli så skönt när han åkt. Jag orkar inte.
Vår kärlek... Jag vet inte. Men ibland tänker jag att det är som att satsa allt för att få vinna hundutställningar -med en ouppfostrad blandrasjycke. Det kommer ju inte att gå. Det är dömt att misslyckas. Det är bara att lägga av. Ja, han kommer att jaga brevbäraren, sticka med jämna mellanrum, sno mat från bordet, yla sig tills han blir utsläppt från hundgården och käka upp grannens höns. Men jaja, det går inte att göra en pudel av en byracka. Men det kan vara en jävla fin jycke ändå.

http://www.youtube.com/watch?v=LZqQQRTVXbU&feature=related

Fireworks and the Ocean

Jag vaknar bakom stängda fönsterluckor i hans pappas sommarstuga. Jag vill slå upp dem och släppa in ljuset.
"Hur är det?" frågar han.
"Fyrverkerier är poänglösa utan mörker" säger jag.
Jag har drömt och tänkt så mycket under natten men när jag vaknar minns jag nästan ingenting mer än att fyrverkerier och stjärnor kräver mörker. För när jag är med honom glömmer jag ju fan allt jag vet.
Innan solen går ner går jag runt naturreservatet och lyssnar på Lisa Nordströms "Fireworks and the ocean". Havet ligger patetiskt blankt och solen är så jävla gyllene. Jag är så trött på solnedgångar i hav. Jag vill se soluppgång och känna de där fyrverkerierna explodera i mig.

http://www.myspace.com/nordstromlisa