Går upp 12.23 i ett tafatt försök att skaka av mig mina svarta tankar som snärjer sig kring mig där jag ligger och sväller i morgonångest. Äter frukost i slowmotion, två timmar tar det, och går sen ut med Chans.
När vi kommer hem till stugan igen går solen redan ner och horisonten lyser i guld. Hela stugan fylls av det varma solnedgångsskenet. Jag har ingen att dela det med.
Jag är så trött på att inget ha att gå upp för. Att inte ha något hållbart att leva för. Inget att hålla fast vid. Ingenting där just min person behövs.
En gång sa Staffan till mig: Mira... det är få människor som kan släppa allt och ändå överleva.
Ingen överlever, svarade jag.
Länge var han orsaken. Jag har ju Staffan iallafall.
Sen släppte jag honom med.
En gång sa Staffan till mig: Mira... det är få människor som kan släppa allt och ändå överleva.
Ingen överlever, svarade jag.
Länge var han orsaken. Jag har ju Staffan iallafall.
Sen släppte jag honom med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar