"Ja, jag vet inte", säger mamma. "Jag är bara rädd för att det blir för dig som för som Åsa."
Åsa är ihop med en psykopat.
"Ja, jag är skeptisk med, ärligt talat", säger Ninna. "Det kan ju inte vara helt på hans villkor. Du är värd att ha det bättre."
Jag hade det bättre.
I deras ögon ser det förmodligen ut som att allt gått käpprätt åt helvete ända sen jag lämnade Staffan.
Han fyllde inte huset med krigsspel eller dunket från en tändkulemotor på Youtube i monsterhögtalare. Han lyssnade på soul och P1.
Han gick inte upp på berget med sin polare och rökte weed varje fredag och lördag. Han lagade rågoda middagar åt mig. Utan att köket såg ut som Bagdad efteråt. (Sista gången vi åt middag ihop gjorde Staffan Sushi. Fem olika sorter. Vem fan gör det? Sushi är väl nåt man köper.)
Han såg inte på Blockbusters för att filmer som påminde om verkligheten gjorde honom illa till mods. Han såg filmer som handlade om Livet och samhällspolitiska program och diskuterade dem med mig.
Han sa inte att han skulle skjuta sin arbetsgivare om han blev behandlad orättvist. Han blev sin egen chef och ändrade arbetsvillkoren.
Han undvek inte min familj och mina vänner. Min familj var hans familj och hans familj var min.
Det såg inte ut som en bomb av skiftnycklar, rullpapper, pizzakartonger och bensågar detonerat efter att han lämnat rummet. Staffan var spårlös.
Han kom inte in och kramade mig i blodiga kläder efter att ha slaktat.
Han kom inte in och kramade mig. Det var ju det. Den lilla detaljen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar