Svart is. När mamma säger det isar det i mig.
Man har varnat för svart is på radion. Himlen kan vara blå men svart is syns inte men ger blixthalka.
Svart is. Ordet får det att rysa i mig.
Klockan halv fem är det redan mörkt. Jag går ut med Chans förbi de igenbommade sommarstugorna och in i skogen. Jag ser med nöd och näppe stigen framför mig. Det blåser kallt ända in i märgen. I Ipoden sjunger Irma sin tolkning av Joni Mitchells Blank is och inte blir jag gladare av det.
Varför kan inte jag också bara vara sorglös och säga kill das dog och dra till solen? Varför ska jag bära så jävla mycket känslor som andra verkar klara sig utmärkt utan.
För att sorgen är andra sidan av glädjen, säger Gud. Du ska vara glad över att du är ledsen.
Sorgen finns där även de soliga dagarna som osynlig svart is. Himlen kan vara blå och till synes sorglös. Och så pang! slår den till och den sorglöse blixthalkar och dör. Det kommer att hända alla, förr eller senare. Lika bra att veta att det finns svart is. Så man går försiktigt fram i livet. Medveten om döden och varsam om det levande. Djur som människor.
http://www.youtube.com/watch?v=XPJmB2dNvHc
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar