Imorgon hämtar de Chans. Jag borde vara glad över att någon ville ha honom. Men vem behöver mig nu? Ingen.
"Alla behöver alla. Vi hör alla ihop" säger mamma.
"Inte mig, ingen behöver mig" säger jag till brädden uppfylld av den bakvända narcissism som depression är.
För en narcisisst kretsar allt kring sin egen överskattade föreställning av överlägsenhet. I den bakvända narcissismen kretsar allt kring ens egen övervärderade värdelöshet.
"Jag gör ju allt för dig men det är ju aldrig bra ändå" säger hon och slänger på luren.
Ingen behöver mig och jag är en börda.
Det är inte kul att vara deprimerad. Jag orkar knappt tända en brasa. Står framför kaminen och gråter. Solen är på väg ner och det har lagt sig is på fjärden inatt. Det blåser kallt. Det är 14 grader inne och jag orkar med nöd och näppe tända en brasa.
Det är då man dör. När det är så kallt att man inte ens orkar tända en eld att värma sig vid.
Det är kanske inte så att Chans behöver mig, utan jag som behöver Chans. När ingen mänska behöver en, kan en hopplös byracka vara det som gör att hjärtat inte förfryser.
"Jag gör ju allt för dig men det är ju aldrig bra ändå" säger hon och slänger på luren.
Ingen behöver mig och jag är en börda.
Det är inte kul att vara deprimerad. Jag orkar knappt tända en brasa. Står framför kaminen och gråter. Solen är på väg ner och det har lagt sig is på fjärden inatt. Det blåser kallt. Det är 14 grader inne och jag orkar med nöd och näppe tända en brasa.
Det är då man dör. När det är så kallt att man inte ens orkar tända en eld att värma sig vid.
Det är kanske inte så att Chans behöver mig, utan jag som behöver Chans. När ingen mänska behöver en, kan en hopplös byracka vara det som gör att hjärtat inte förfryser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar