I Göteborg blåser en iskall vind. På löpsedlarna står det hur man ska klara rysskylan. I mig är det varmt. Buss 16 är fullpackad med folk. En tjej i gigantisk ryssmössa. En trött Hisingstant med blå stickad mössa, frostnupen näsa och knät fullt med påsar. En ung Richard Woolf kopia med svarta skinnhandskar, röd mössa och svart kajal. Jag älskar dem. Allihop. Göteborg är hemma och ni är mitt folk.
När vi rullar upp på bron mot Hisingen sjunger Håkan för allt vad han är värd i min Ipod:
Du vet inget om blues förrän du ätit sten.... Göta Älvleran som satt sig på själen och på självförtroendet. Jag tror jag älskar dem där jag kommer från...
Just där och då. Här och nu, är jag så otroligt glad att leva. Jag är på väg till min bror och till mina vänner. Jag finns även utan J. Ensams igen. För några sekunder, några minuter. Ibland en hel dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar