"Från och med första oktober får jag ingen sjukpenning" säger J när han öppnat brevet från Försäkringskassan.
"Men första oktober har ju varit? Tänk om du hade barn som behövde mat. Och om du inte hyrt ut huset. Man har ju räkningar. Du måste ju få veta innan. Så du kan gå till soc eller vadsomhelst" utbrister jag.
"Det är ju så det funkar..."
Det är ju så det inte funkar.
"Ja, har jag inte ställt mig utanför samhället förut så finns det ju inget som hindrar mig nu. Har man inga rättigheter har man inga skyldigheter" säger han.
Jag vet vad han menar. Han är bra på en massa okonventionella saker som han aldrig tidigare gjort sig pengar på men blir tvungen att göra nu.
Vi måste alla leva. Vare sig vi kan lönearbeta eller ej. Och det funkade inte för J att jobba. Han försökte. Och gick ju nästan under. Jag gjorde det iallafall definitivt under hans zombiesommar.
Han blir ju inte arbetsför för att de tar brödet från honom. Vi måste alla äta.
Jag som muttrat om att vad hjälper det att åka till Chile. De har väl inte ett bättre sjukförsäkringssystem där, särskilt inte om man inte är medborgare där. Men nu. Ingen skillnad. Klart han lika gärna kan dra till Chile. Maten är ju billigare där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar