Skymningen faller vid fyra och alla katter blir grå och alla älgar och alla harar och alla konstnärer.

"Där är två till utan reflexer, ser du dem" säger jag och pekar på de mörka figurerna på den taniga landsvägen mellan konstskolan och stenskolan.

"Ja. Och helt svartklädda" konstaterar mamma. "Jag fattar inte hur de bär sig åt. Folk har ju till och med åkt ner till skolan med reflexer åt dem efter att nästan ha kört på dem."

Ändå fortsätter konsteleverna traska runt och cykla häromkring i mörkret, vintertid, utan vare sig reflexer eller ljus.

Jajamen, de är en grav trafikfara. Men jag gillar att se dem här ute på vägarna (om man ser dem vill säga). Konstnärerna som garanter för otryggheten.