Hejdå kvällen

Det är vintertidens första dag. Albert och Danjel cyklar till stranden och vrakar koreanskt mineralvatten. Sex flaskor. De kommer hem när maten kallnat och skymningen börjat falla.

"Hejdå kvällen!" ropar Albert och vinkar åt mörkret innan han stänger dörren.

Det kom ett mail från pappa

Har just passerat Saltstrømmen mot Fauske. Imorgon är det stormvarning för full storm. Vädret skiftar. Nätterna blir längre och längre.

Finns det ingen verkstad hjälper inget snack

Oh vilken ironi. Men de ska väl inte ha några problem att hitta nya jobb, hö hö.

För det finns väl inget mer kontraproduktivt än jobbcoaching. Kan det finnas nåt mer förödande för självkänslan att tvingas gå i en jobbcoachkurs när man är arbetslös? Det heter att man ska lära sig tro på sig själv men att man sitter där framför jobbcoachen grundas ju på den underliggande föreställningen att det är ens inställning det är fel på. Inte arbetsmarknaden.

Finns det ingen verkstad hjälper ju inget snack.

Love får en käftsmäll

"Så ger hon Love en smäll på käften, drar honom i håret och springer tjutande som en siren in på gården" säger Maria och vänder sig mot mig: "Oftast är det inte så kul att ha barn faktiskt."
"Det enda som var bra med att dagis anmälde oss till socialen var att Anders städade hela huset" säger Malin.
På kvällen när jag lägger mig i Loves säng, mellan de röda Ikealakanen med hjärtan, och släcker Plastmånen ovanför mig tackar jag Gud för de barn som föddes och för de barn som inte föddes.

Mätta magar ger ingen inre revolution

När J åker på morgonen sitter Sigge och Anna invirade i varsin filt i tevesoffan. Vid fyra ringer de och beställer Pringles och Coca Cola. När J levererar beställningen sitter de fortfarande framför teven i exakt samma ställning. De ser på ett program om bantning.

"Du måste också följa min diet" säger Anna till Sigge.

Han svarar inte.

Sedan när jag ligger i badkaret med släckta lampor och levande röda ljus och läser Märta Tikkanens: Århundradets kärlekshistoria tänker jag, att lämna mig var det största J kunde göra mig.

Att få exakt det man vill gör en sällan lycklig.

Jag skulle inte vilja sitta där bredvid någon i tevesoffan fullständigt mätt, utan hunger, bara ett odefinierbart sug (efter mig själv) och fundera på hur jag skulle klara av att få i mig mindre.

"...och gick sjungande min väg" skriver Märta och orden sjunger i mig.

Men ibland, någon gång ibland, måste man ju få vad man vill om livet ska vara värt att leva. Jag lägger ifrån mig Århundradets kärlekshistoria och reser mig upp ur badet.

Idag är J hos mig.

the after work sunshine

"Det är som att de vill ta ifrån mig möjligheten att känna kärlek" säger han om Försäkringskassan.

Jag kan inte förstå varför ett avslag eller ett rehabiliterings(tvångs)arbete initierat av Försäkringskassan skall påverka hans förmåga att älska. Men jag kan se att så skedde. Hans kärlek försvann. Han blev en zombie. Han gick till jobbet och med det försvann allt liv ur honom. Han slutade duscha. Han orkade inte gå ut med hunden. Jag blev ovidkommande för honom. Tre månader. Han var varken lycklig eller olycklig. Han var inte. Bara en levande död grisbonde. Nu, två veckor efter att hans arbete är över är han en människa igen och jag ser det där solskenet i honom igen.

http://www.youtube.com/watch?v=o_bGZ4ohjDE&feature=related

En dag händer det. Kärlek.

Jag som inte skulle klaga. Dagen har gått så dåligt. Jag är en så dålig dagsmänniska. Electronican är på högsta volym i lurarna. All gospel och rock trycker jag förbi. Månen är full av ljus och landet är mörkt.

Han möter mig vid bussen. Han har sin hatt han köpte på vårt första besök på loppmarknaden, då innan han visste att jag om sex månader skulle flytta in hos honom. Och Marinens skinnjacka vi köpte där. Han är så jävla snygg. Han har duschat. Bah! Han har duschat. Ska det vara så att jag är glad för att han duschat? Vilken standard har jag nöjt mig med egentligen?

Han går ur bilen och möter mig.

"Hur är det" frågar han.

"Jag vill ge dig smäll" säger jag och ger honom en kram.

"Du ringde idag", säger jag. "Och frågade när jag skulle komma. Det är första gången."

"Första gången! Det var taskigt! Att jag inte ringt och frågat förut om du ska komma" säger han.

"Ja" säger jag. "Men jag är glad att du ringde."

Något har hänt. Kärlek. Jag ska inte klaga.

Om två veckor tar han flyget till Santiago och stannar till maj.

Sjumilasteget i Pressbyrån

Idag köpte jag en Tidskrift. Det är en stor sak för mig att åter göra det. Från att ha läst 20 tidskrifter i månaden: Trots Allt, Ordfront, Times, National Geographic, Pedagogiska Magasinet, Bang, You name it, till att bara orka öppna Allers var sorgligt men sant.

Allers är en fantastisk tidning. Den ger hopp och berättar om livet som ingen annan svensk tidning gör. Men den ger ingen språklig eller intellektuell stimulans, om man bortser från korsorden då. Men 2002 hände något med min hjärna. Jag kunde inte ta in. Ville inte ta in. Att inte njuta språk och tankar längre utan bara kunna bläddra i Allers och tidningar med mycket bilder i var för mig som älskat att reflektera som att invalidiseras. Som att ha varit en maratonlöpare och numera få stappla sig fram i rollator. Men Idag köpte jag min första tidskrift igen. De första stegen utan rollator.

Ensamfiskar, snöleoparder och klagapor

Upprörd ty jag har chattat igen. Hela september tillbringade jag i sexuellt, socialt och virituellt celibat. Det gav en slags frid. Nu simmar jag åter in i nätet. Sällskap visst, men så är man fångad också. Jag är ju ingen flockfisk. Måste sluta med det där, att fastna i bekräftelsenätet. Vi pratar ju så sällan om vad som gör oss lyckliga och lätta. Bara vad som tynger för dagen. Särskilt jag. Jag är en riktig klagapa.
Lisa-Marie chattar med mig och sin kille samtidigt och funderar på vad för droger han tar i detta nu. Jag kanske ska vara med snöleoparderna, ormarna och tigrarna istället, skriver han.
MDMA definitivt, slår Lisa-Marie fast. Hon är trött på att vara kär i en knarkare och inte bara behöva läsa av vilket humör han är på utan även vilka kemikalier han är på. Eller inte.
Karin som fått en unge skriver: "Jag saknar min frihet så jag kan dö!"
Men hon har slutat städa och laga mat iallafall. Så nu har hon det tråkigt, stökigt och är hungrig.
Ikväll ska hon äta spacecake bara för att få andas.
De måste hata mig när jag klagar på att jag är ensam och inte har något som helst som binder mig.
Jag otacksamma jävel som sitter här med all frihet och klagar. Jag får verkligen sluta med det. Klaga. Vi har alla våra personliga Hades att vandra igenom. Med barn, utan barn. Med trygghet, utan trygghet. Med knark, utan knark. Med frihet och utan frihet.
Himlen är densamma för alla. Vägen tillbaka dit är olika bara.

http://www.youtube.com/watch?v=rGaRtqrlGy8&feature=related

Din tid kommer när det är förzent

Wow! Jag var bortkopplad från nätet och fibblade mig fram i Nätverksinställningar mot ett teknikhat av Ted Kaczynskiska proportioner. När jag precis var beredd att tvinga mig att sluta och bara acceptera att jag är frånkopplad innan jag dör av frustration är jag uppkopplad. Vad hände? Jag har ingen aning.
Som med J. Teknik och män. Det är bara att ge upp. Så kommer de tillbaka. Väldigt Zen det här. Allt du vill ha måste du ge upp.

I can never kill you darling

Sprallig och glad. Gillar nya människor och upplevelser. Människor som inte har åsikter tilltalar inte skriver hon på sin blogg. Jag har aldrig sett henne le och aldrig hört henne tycka någonting. Hon svarar på tilltal men mer är det inte.
"Jag har aldrig träffat en så tyst människa" säger J. Och han har ändå social fobi.
Man är inte den man säger att man är eller så är man inte den man visar att man är utåt. Undras hur någon som läser den är bloggen skulle uppfatta mig Irl? I verkligheten är jag kanske en väldigt easygoing, lättsam och glad tjej. Vem vet. Inte ens jag själv. Jag är många.
Tänkte på det efter att jag skrev det där inlägget om Afghanistan. Jag skulle lika gärna kunna ha hävdat motsatsen. Att svenska trupper ska tas hem från Afghanistan. Det hade kunnat vara lika sant det med. Ur ett annat perspektiv. Ur massa andra perspektiv. Ur de flesta faktiskt. Men perspektivet för dagen var att de svenska trupperna gör en bra sak för befolkningen i Afghanistan.
Kontentan med inlägget var nog snarare, att man måste ha nåt att dö för, för att verkligen leva. Och Kenneth Wallin trodde på det han levde för och det gör hans liv meningsfullt. Även om han bara blev 22 år gammal.
Men jag tror inte på någonting. Inte på något specifikt längre iallafall. Förut visste jag precis vad jag tyckte och stred för det. Motstånd triggade mig att vässa mina åsikter. Är man övertygad om något hittar man alltid argument för det. Som fan läser bibeln. Nu vet jag att inget jag säger är absolut sant mer än känslan för stunden. Det enda jag vet är att jag inget vet.
Inlägget om Afghanistan var ett återfall i tyckande som jag inte längre tror på egentligen. Jag har kommit förbi det där om saker är rätt eller fel. Det är. Både och. Allt är.
Jag kan aldrig mer arbeta som journalist. Jag är inte övertygad om någonting längre. Artiklar ska vinklas och driva en tes, inte rymma parardoxalitet.
Det första vi fick lära oss på journalisthögskolan var att "kill you'r darlings". Men jag kan inte det längre. Jag vill samla ihop alla mina älsklingar, inte döda dem. I can never kill you again my darling.

http://www.youtube.com/watch?v=ZHmkmin-6AY&NR=1

Heaven ♥ Hell

Jag vaknar arg och lycklig. Klockan är fyra på morgonen och jag är klarvaken.

"Ska jag ge dig stryk eller puss" säger jag.

"Puss" mumlar J nerifrån kudden.

Jag ger honom en dask och en puss.

Jag älskar dig. Jag är så trött på att vara kär. Hur kan man vara trött på att vara kär? Jo, för det är begär. Som förtär. Kärlek är större. Allah Akbr. Gud är större.

Jag kliver upp.

Mångatan över havet är enorm. Den vägen ska jag vandra. Den breda mångatan.

Jag virar in benen i en handduk och tar ner Sigges blårutiga arbetskjorta från kroken ovanför vedspisen och trär på mig. Natten är underbar. Jag går ut till vedskjulet och hämtar ved. Stjärnor över hela mig. På fjärden speglar sig den nästan fulla månen. Stilla och svalt. Natt. Gud vad jag älskar dig.

Jag tänder en brasa i vedspisen och skriver Heaven ♥ Hell på luckornas sot. Det är väl så. Inte motsatser utan dynamik. Ingen dag utan natt, inget liv utan död, ingen kärlek utan hat. I grunden samma. Solen är det som värmer och ger liv. Dess kärna är brinnande eld. Som helvetet.

http://www.youtube.com/watch?v=V24TaUJSDe0

Jag kan skriva en bok sen som Agneta Sjödin om min inre resa. Men Agneta Sjödin har haft en karriär utanpå den jävla inre resan. Jag har bara en fucking inre resa att komma med. Från Någonstans till Ingenstans.

Kenneth Wallin är död

I lördags sprängdes en pansarterrängbil av en vägbomb väster om Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan. 17.45 dödförklarades Kenneth Wallin. Han blev 22 år gammal. Han blev den femte svenska soldaten som stupade i Afghanistan.

Fram tills jag var 23 år var jag pacifist. Jag minns de ord som fick mig att ändra mig. Vi satt i en bil på väg upp till Idre. Jonas tänkte ansöka om att bli FN-soldat. Jag sa att jag var emot krig. "Det är jag med", sa Jonas.

Jag sa att vapen är fel väg att gå. Våld föder våld. Vad världen behöver är mindre vapenmakt. Inte mer.

"Jag vill hjälpa de som är svagare. Om jag ser någon på stan som blir blir misshandlad eller våldtagen så ingriper jag" sa Jonas.

"Det gör jag med" sa jag.

"Om jag skulle se en hel by hotas till döden eller våldtäkt så skulle jag vilja kunna ingripa och hjälpa dem också" sa Jonas.

Då sa jag inget mer.

Jag tänker på det när jag hör debatten om att ta hem de svenska soldaterna. Varför ska svenskar dö i Afghanistan heter det. Ja, varför ska afghanska flickor dödas när de är på väg till skolan? Varför skulle världen se på när talibaner tar makten och skapar ett land där kvinnor inte ska få utbilda sig till läkare och där kvinnor sedan inte ska få läkarvård för att de inte tillåts bli undersökta av en manlig läkare?

Varför skulle inte vi svenskar riskera att dö för afghanska flickorna och kvinnorna rätt till liv? Jag vet att kriget i Afghanistan är komplexare än att det finns elaka talibangubbar som vill hindra små flickor från att lära sig läsa. Men oavsett om Afghanistan har olja och mineraltillgångar och om stormakter vill dra gaspipelines genom landet eller ej så ska flickorna få lära sig läsa ändå.

Detta lågfrekventa krig mot kvinnor som förs i Afghanistan kan inte omvärlden med Mahatmiskt tålamod stillasittande se på och hoppas ...det löser sig. Som att höra en snubbe banka skiten ur sin familj i lägenheten bredvid och resonera som så att det där blir bara värre om jag lägger mig i och skriva ett brev till värden istället för att gå in och stoppa den jäveln.

Det finns säkert svenska unga stridstuppar som söker sig till soldattjänstgöring utomlands för de vill spela dataspel Irl. Men det finns även de som med uppriktigt hjärta vill hjälpa andra. Kenneths pappa, Johnny Wallin, säger till Expressen att hans son främst åkte till Afghanistan inte för soldatlivet i sig, utan för att hjälpa kvinnor och barn och för att hjälpa landet att gå framåt och få demokrati.

Det beklagas att en svensk soldat stupat. Naturligtvis. Det är en outsäglig tragedi. För Kenneths familj och vänner har ett helt universum gått förlorat. Men mest beklagligt är det kanske med alla oss andra vars egna personliga liv är så viktiga att orättvisor får fortgå utan att vi är beredda att offra något. Alla vi som stannar hemma, som föredrar våra bekväma liv och sätter skygglapparna för våldet i världen och i lägenheten bredvid för vi anser att det där får de sköta själva, det har jag inget med att göra.

Men vår nästa är hon och han i lägenheten bredvid och hon och han i landet bredvid och i hon och han i världsdelen bredvid. Vi är en del av Afghanistans folk för att vi är en del av mänskligheten.

Kenneth Wallins död måhända var förgäves. Men hans liv var inte förgäves.

http://www.youtube.com/watch?v=05dBLaQNcEQ&feature=related

Dags för en värklighetsflykt?

Lena var orolig för att jag befann mig på pensionat Stesolidoro eftersom hon inte hört av mig på ett tag.

Men nix, det stället har jag inte provat än. Men har hört att det är lugnt och skönt men ganska tråkigt.

Men nä, dit har jag inte checkat in ännu. Befinner mig fortfarande i limbo i mammas hus.

Känslan av hemlöshet börjar så sakteligen att vändas till en känsla av... tja... kan det vara frihet? Inget binder mig. Jag kan resa ut. Vartsomhelst. Om jag nu känner mig så jävla vilsen i tillvaron kanske jag känner mig hemma i fysisk diaspora? Hitta vilse. Det kanske inte är ett hem jag behöver utan ett bort? Ett långt bort.

Så jävla långt bort jag kan komma.

Hallå? Finns det nån därute?

Jag fattar inte det här med bloggen. På nåt vis är det skönt att ingen läser den för då känner jag mig fri att skriva vad jag vill. Som om det är en dagbok på riktigt och inte alls en offentligt. Men jag är lite nyfiken. Finns det nån därute som läser det här? Om någon finner denna blogg läsvärd please tell. Om inte, please move on.

Och tips om yoga, antideppressiv medicin, kbt, lobotomering, frigörande dans, mindfullness, positive thinking, ponnyridning, mastrubering, karriärcoaching, könsbyte, etc etc etc undanbedes vänligt men bestämt.

Blyblodig

Jag grät igen. Skriver jag som om jag hade trott att jag aldrig mer skulle gråta. Men jag hade inte gråtit på två veckor. Det är ju en hel evighet. Nu är den evigheten över och det är bly i mina ådror igen. Jag trodde det var över.

"Nu är du sådär igen" säger mamma irriterat.

Hon har berättat om gänget i det glada Hudik. Hur de åkte till New York och om paret som förlovade sig. Och att han alltid tyckte att hon var den vackraste, fast hon objektivt sett inte var så vacker direkt.

Och mej får han affirmera fram att jag är vacker när han ser mig, tänker jag och slutar äta för jag gråter. Igen.

"Du får inte träffa honom om du ska bli såndär igen" säger mamma. "Han tycker ju att du är fin nu, räcker inte det?"

Nej, det räcker inte. Jag ska vara vacker alltid om nån ska påstå att han älskar mig och jag ska tro på det.

Att allt är upp till mig i vårt förhållande att anpassa mig till är så bly. Inget ansvar eller skugga faller någonsin på J. Han är man. Och han har ett socialt handikapp vilket jag förväntas ha ett oändligt överseende med. Han är så hygglig och gör inte en fluga förnär heter det.

Mats slängde mig in i en bokhylla. Jag har fortfarande ärret kvar vid mitt ögonbryn. Han försökte strypa mig. Han kunde döda mig men han kunde inte skada mig. Jag älskade inte honom. Ju mer svartsjuk och våldsam han blev desto mer ynklig och patetisk tyckte jag att han var.

Men jag älskar J och ju mer han vänder sig från mig desto mer ynkligt och patetisk känner jag mig. Jag uppmanas gilla läget eller skita i honom. Det är bara upp till mig. Och de har ju rätt. Om kärlek vore ett rationellt beslut vill säga. Om jag inte gett mig fullständigt till honom utan bara lite grann och tyngden av hans frånvaro bara vore en blyväst jag kunde kränga av mig när det blev tungt. Men han är i mig. Blyet är i mina ådror. Jag kan inte röra mig.

Att allt är mitt ansvar är så tungt och ensamt men ska också bli min räddning. Det är bara att sätta det där blyt i havet och sjunka till min botten. Igen och igen och igen och igen. Jag hatar det där blyt i mina ådror. Det är som om jag är död.

De som säger man bara kan gå då om det inte passar har inte varit passionerat förälskade. De har skaffat sig en pojkvän eller flickvän som man skaffar ett jobb. Ger det inte tillräckligt betalt i förhållande till vad man lägger ner på det säger de upp sig. Men kärlek är inte ett val eller ett beslut. Det är en gudomlig nåd och ett helvetiskt straff.

Jag måste hitta en väg ur de här rosa dimmorna som kallas romantik. Det är en illusion. Råmantik är vad det är. Det är inte så att man kan finna kärleken genom någon annan människa. Vi är alla ensamma och kan på vår höjd leva tillsammans. Bredvid varandra. Och just nu kan jag inte ens det.

http://www.youtube.com/watch?v=80H91J_AwMo&feature=related

Jag vill ha allt, är det för mycket begärt?

"Åh det var så underbart när jag såg dig och jag kände att du var så himla fin. Och jag kände det utan att jag behövde affirmera det!"

Hans ärlighet tvingar mig till klarsyn i de rosa dimmorna. Har jag gett hela mitt liv till någon som får intala sig själv att jag är fin när han ser mig? Jepp, det har jag gjort.

Nu tar jag tillbaka det. Mitt liv. Och jag ger det inte till någon som inte tycker det är det finaste, alltid. Nä förresten. Jag ger det inte till nån mer. Mitt liv. Mitt ansvar. Min glädje.

http://www.youtube.com/watch?v=ABvzXgHJXcM

Dagen då jag och Mario Sepulveda kom upp ur underjorden

När jag vaknar på morgonen hör jag nyheterna om de chilenska gruvarbetarna som hissas upp ur underjorden nu. De har inte sett solljuset sen augusti. Och just idag släpps Håkan Hellströms 2 steg till Paradise. Och jag vaknar hos J med fjorden och höstträden utanför och elden som sprakar i kaminen.

Femte augusti rasade gruvan och de chilenska gruvarbetarna stängdes in. Det var då Sickan dog. Min sista länk till livet. Jag brukade passa henne åt mamma. När hon dog fanns det ingen uppgift kvar för mig i världen. Jag såg ingen anledning till att finnas.

Ja, det låter kanske löjligt, för en hunds skull, men hon var faktiskt den sista praktiska uppgift jag förmådde hjälpa till med. Alla hade sina familjer, vänner, jobb och band till varandra och världen. Mig ville ingen vara med. Iallafall inte J och han var hela min värld. De andra utgick väl ifrån att ville jag träffa honom så får jag väl komma då. Men vem vill hänga efter en kille som är likgiltig inför en? Det blir ju stalking.

Jag satt där ensam i mammas hus vecka efter vecka och väntade att han skulle vilja mig igen. Men han ville inte mig. Han lagade empanadas med sin familj, åkte ut och fiskade med dem, såg på teve med sin pappa. Men han kunde ju sett på teve här med. Han kunde ju varit apatisk hos mig lika gärna, tänkte jag. Men vad hjälpte de tankarna. Ingenting. Han var förlorad för mig och jag klarade inte av det.

Det fanns ingen som skulle sakna mig om jag inte gick upp. Ingen hund som behövde gå ut. Inget barn som ville ha mat, ingen hemsida som skulle bli uppdaterad, inga meddelande på facebook att besvara. Inga åtagande, inga inbjudningar. Jag läste på facebook efteråt att de hade varit på hajk, varit ute på sjön, plockat svamp eller haft grillfest. De slutade ringa och fråga mig; Mira vill väl vara ifred, vi låter henne vara. Herregud, jag höll ju på att dö. Bara Karin som tog kraft och faktiskt hälsade på mig en dag. Jag kände mig så oerhört människa för en timma. Besöket bekräftade att jag var nån för nån trots det usla isolerade tillstånd jag var försatt i och inte på egen hand kunde ta mig ur. Jag kommer aldrig att glömma det. Ett besök, mail, eller telefonsamtal kan rädda liv. Det kan det faktiskt. De som hamnar där i de mentala gruvhålen behöver hjälp från de som lever ovan jord. Att de ropar ner i gångarna under berget, vi har inte glömt dig.

Jag läste alla artiklar om gruvan som rasade över Los 33 och klippte ut tips från experter hur de skulle härda ut därnere i underjorden tills de blev räddade. Motion rekommenderades både för kroppen och moralen.

Jag tvingade mig ut att springa igen.

Nu kommer de upp en efter en i Fenix 2. Den andre räddade gruvarbetaren Mario Sepulveda sjunger Viva Chile. Jag och J äter frukost, den första frukosten ihop sen jag minns inte när, och jag pratar om att åka dit med honom ändå. Viva Chile, Viva La Vida, Viva la Vidare.

Viva Vi. Kanske.

"Du fanns inte där för mig" konstaterar jag.

J börjar gråta. "Vad skulle jag gjort då?"

Jag sväljer självklarheterna och säger bara: "Du gjorde säkert ditt bästa. Du kunde väl inte mer."

Fast såklart han kunde slått en pling, svarat på mina mail eller satt sig i bilen och begett sig de två milen till mig. Det var bara så att han inte ville. Jag berörde honom inte så mycket.

Skitsamma. Den som verkligen skulle varit där för mig i sommar var inte där. Jag svek mig själv stort.

Men jag gjorde mitt bästa. Jag kunde inte mer.

Men jag ska inte göra det igen.

http://www.youtube.com/watch?v=LI0TxYGAPjs

http://www.youtube.com/watch?v=SypWvVDukXQ

Hej Livet. Välkommen tillbaka

Jag gråter inte. Jag sitter i bilen bredvid mamma när vi åker genom de gula höstallérna ut mot havet för att plocka slånbär och kommer på att jag gråter inte längre. När slutade jag med det? Förut grät jag hela tiden. Särskilt när vi åkte bil. Jag grät ända hemifrån till Göteborg i augusti. Femton mil. Jag grät på stormarknader, jag grät i badet, jag grät när vi var ute och gick, jag grät när vi åt mat. Jag grät när jag vaknade och jag grät när jag somnade. Jag bara grät och grät. Och mamma blev inte rädd. "Det är lika naturligt som att skratta. Skulle vi inte gråta så skulle ju inte den funktionen finnas."

Hon försökte inte få mig att sluta gråta genom att propsa på medicin. Hon lät mig gråta och lät mig slippa annan pepping än: "Ibland kanske man måste komma till botten innan man kan komma upp igen."

Och så märker jag idag att jag inte gråter längre. Jo, jag grät när jag läste att Liu Xiaobo fått Nobels fredspris och jag grät när jag såg J:s ögon på Skype häromdagen, men det var av glädje, inte sådär att jag gråter som om jag bara är bottenlös sorg.

Wow. Tänk, det tog slut en dag. Det fanns en botten. Det tog slut. Och då kan det börja igen. Livet.
Hej Livet. Välkommen tillbaka.

http://www.youtube.com/watch?v=Sj4b5rRDy00&feature=related

Århundradets kärlekssaga tillhör mig nu H.Hanseli!

J köper Militärpsykologiska institutets lärobok om psykologi från 1960. Den första meningen lyder: Ser man på människan ur ren effektivitetssynpunkt är hon en maskin.

Jag köper Århundradets Kärlekssaga. När jag öppnar den står det skrivet med bläck: Tillhör absolut H. Hanseli (?). Ha! Nu gör det inte det längre. Nu tillhör Århundradets kärlekssaga mig. Inget är absolut.

En dag äger inte heller jag denna bok. En dag är århundradets kärlekssaga någon annans.

En dag finns inte J och inte jag och våra krig är över. Tills dess; Fan vad jag ska älska. Och framförallt ska jag läsa. Jag ska aldrig mer svika min första kärlek, boken, för en man eller för en mus igen.

http://www.youtube.com/watch?v=8W89j6GjPDI&feature=related

Förbanna inte mörkret. Vänj dig vid det och se stjärnorna.

Jag tassar ut genom balkongdörren på natten. På baksidan huset står lekstugan med dörren öppen. Det är som om Gud eller mina syskonbarn har lämnat den på glänt och säger mig: "Kom ut och lek!"

Ovanför gatan syns stjärnhimlen inte så gnistrande som den är inatt för alla grannhusen har ytterlampor tända. Det finns ett namn för det: light pollutions. Ljusföroreningar. Så rädda vi är för mörker att mörkret blir mörkare. Vi ska ha ytterlampor och prozac och semesterresor och hobbies och vin och god mat. Det goda livet. Ingen verkar stå upp för det dåliga livet nuförtiden. Natten, onyttan, tomheten, ledan. Allt det som krävs för att nytt liv ska uppstå och inte bara en reproducering av det förra.

Förbanna inte mörkret. Vänj er vid det och se stjärnorna.

http://www.youtube.com/watch?v=JmpSKBjExT4

En vacker dag är det vi igen

Hans stora händer och hans stora fötter och hans stora kropp smälter ner som till en liten hundvalp i min famn. Han har inte rakat sig sen vi sågs sist och har fått skägg. Hela hans väsen lyser öppet och mjukt. Jag har inte sett den här mannen på flera månader. Bara zombiemannen som är likgiltig inför allt, inklusive mig.

Den här lördagen är inte som alla andra. Värme, solgult skimmer och andäktig stillhet. Ingen summer of hate bakom, ingen ödslig vinter framför. Bara en sällsam, förunderligt vacker oktoberdag full av frid och kärlek. En oas i känsloöknen. Jag är en kamel som dricker djupt ur denna källa av frid och ser in i de där kärleksfulla ögonen innan det är dags att fortsätta ut i öknen genom nålsögon.

http://www.youtube.com/watch?v=XcwNyCdvdos

Livet är värt att dö för

Äntligen! Är the summer of hate över. Det var den värsta sommaren i mitt liv. Och jag har ändå levt hela min ungdoms somrar som löneslav. Men det är ingenting att förlora sin tid och sin kraft mot att förlora sitt hjärta och sin själ. Ingenting!

Efter denna sommar utan kärlek trodde jag bara det var mörker kvar. Men hösten jublar ju i färg. Hur kunde jag glömma. Livet går vidare och vidare och vidare och vidare och vidare och vidare och vidare. Särskilt när det tar slut.

Vidar hette han som dödade fenrisulven och överlevde Ragnarök.

Inatt drömde jag att jag var jagad av vargar. Jag var inte rädd men jag slogs när de hann ikapp mig.

Idag gick jag och mamma förbi djurparken Nordens ark. Förut brukade vi gå in där men för varje år så tycker både mamma och jag mer och mer illa om att se djur i bur. Utrotningshotade eller ej. Men låt dem dö ut då, muttrar mamma när vi sitter i det fria vid Åbyfjordens strand och dricker kaffe. Hellre än att ha vargar i hägn.

Det kostar att leva. Döden.

Man kan inte hålla fast till varje pris.

När vi går förbi Przewalskis vildhästar som trampar i sin lilla hage istället för på de mongoliska stäpperna, tänker jag på det där citatet av Torgny Segerstedt som har varit med mig ända sen gymnasiet. Det enda jag kan utantill, jag har aldrig brytt mig om att lära något utantill. Men just det här citatet fastnade:

"De fria fåglarna plöja sin väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria."

http://www.youtube.com/watch?v=igOWR_-BXJU

Brister ut

"Det finns säkert en mening i detta med", säger mamma. "Att du ska lära dig att älska dig själv även om.."

"....ingen annan gör det" fyller jag i.

Så brister vi båda ut i skratt.

http://www.youtube.com/watch?v=L93jEDDTwqM

Kärlekens vansinne

Mamma spräcker mina tankebubblor med ditt och datt. Att hon ska hänga ut tvätten och vad hon såg på teve igår och vad hon ska se på teve idag och att Ingrid har namnsdag. Hon tänker högt och kommenterar allt bara för att hon har en åhörare eller kanske för att hon levt ensam för länge, inte vet jag.

Men vad jag vet är att spräckta tankebubblor är ingenting. J spräckte hela min tillvaro, hela min existens innersta kärna skar han upp. All min uppmärksamhet drogs till honom. Hans närvaro, hans frånvaro, hans leende, hans likgiltighet, hans röst, hans tystnad -alla känslor jag har är beroende på honom. Talesättet att förlora sitt hjärta är så uttjatat och tomt. Men jag vet precis vad det betyder. Den här tomheten, när han vänder sig från mig, har exploderat i mig med full kraft.

Kärleken jag drabbades av var det värsta som hänt mig. Som en demon inuti mig härjar den och lämnar mig ingen ro. Den gör så jag inte kan gå och lägga mig om kvällarna. Den gör så jag inte kan sova om nätterna. Den gör så jag inte kan gå upp på morgnarna. Den gör så jag inte kan företa mig någonting om dagarna mer än att se på honom eller vänta på att få se honom.

Och denna man jag drabbades så djupt av har en en diagnosticerad anknytningsförmåga på 2%. Ödets absurda sinne för ironi driver mig in i vansinne. Så skriver jag i min lilla svarta anteckningsbok på dagen.

På kvällen talar jag med honom för första gången på exakt en månad. Jag säger: Jag vill leva med dig. Jag älskar dig.

Gud är kärlek och kärlek är mysterium och jag är vansinnig.

http://www.youtube.com/watch?v=G54D-Y4m_WQ

ett mord är ett mord är ett mord

Idag är det hemskt tyst och storm i mig. Hur uthärdar man inget? Hur uthärdar man?

Men jag njöt trädens jubelfärger. Är jag förmögen att njuta dem är det ändå värt att leva. Träden står som i gnistrande fyrverkerier i slowmotion i ängar, hagar och skogar. Guld och rött. Det var bara wow. Världen är vacker och lever med eller utan mig. Jag vill så gärna gå in i det. Lämna min personliga värk och gå in i det stora verket.

När jag kom hem läste jag i tidningen att några personer hade hört Elins skrik natten när hon mördades. En hade gått ut på balkongen men gått in igen när skriken tystnade. Det gjorde mig så oerhört ledsen. Hur kan man höra någons rop på hjälp och inte gå ut och hjälpa den människan? Vi är så jävla rädda för smärta och att för att dö att vi låter en ung människa liv slås ihjäl utanför fönstret och förtränger att vi alla har ett ansvar för varandra. Förtränger att vi hör ihop. Det är inte bara en (eller två) galen kille som mördat Elin. Det är ju människor som vänt sig från denna kille och på så vis uppfostrat honom till denna omänsklighet. En människa som blivit sedd och lyssnad på, som blivit älskad och älskar gör inte såhär. För att inte tala om de som hörde skriken och inte tyckte de hade något med andras dödsångest att göra.

Hon borde äta medicin kanske de tänkte innan de somnade om från hennes skrik.

Världen är hemsk och dör även utan mig. Världen är hemskt vacker. Livet är vackert. En dag ska jag vara igenom det här och jubla som höstträd. Så slår det mig att den här välkända sorgekänslan faktiskt inte härskar i mig varje dag längre. Senast i lördags natt jublade jag ju och brast ut i färg. Och i måndags dansade jag framför bankomaten på Järntorget. En dag med brittsommarvindar som fick höstlöven att dansa i luften och även mina sandalfötter och ungdomar vinkade åt mig och människor pratade med mig och log. Lyckan är verkligen inte evig. Men det är inte olyckan heller.

Så länge vi lever vill säga. Ett mord är ett mord. Skulle jag begå självmord vore jag inte ett dugg bättre än Elins mördare. Jag har ingen rätt att ta mina föräldrars dotter och mina bröders syster från dem. Den enda rätt jag har är att leva.

Kaffe&kärlek, Cortadostyle

Cortado. Lika mycket espresso som mjölk. Jag måste inte köpa den gamla vanliga blaskiga latten. Det finns val man kan göra för att få mer styrka. Jag visste inte det förut. Jag beställer Cortadolove hädanefter. Jag vill bara ha en riktig stark kaffe&kärlek, inte fortsätta betalar dyrt för nåt utspätt blask.

Nån som inte ringer mig när han ska på hajk och är likgiltig inför mig i tre månader, det är blask. Det är inte ens blask. Det är utspätt te. Det är inte ens utspätt te. Det är en dypöl. Jag tänker inte spegla mig i den längre.

Jag går ut från Espresso house med en Cortado i handen och fattar inte varför jag inte beställt en sån tidigare.

http://www.youtube.com/watch?v=t5pPJjy_I3g

13 oktober är årets största dag

Jag går ut på Haga kyrkoplan. Höstlöven faller. Kvällens första leende man tilltalar mig. De ler ännu. Alla.

Inga sms. Jag slår på Ipoden och David Allan Coe:s Just divorced darlin strömmar in i mig. Väntan är över. Jag ska inte stå vid den här hållplatsen och huttra mer efter ett tåg som aldrig kommer. Mina Dr Martens sätter fart och ryggen rätar sig. Rush. Jag går ut ur min ensamhet genom Vasagatan, förbi köerna på X:et, ut på Avenyn. En gammal man med en bukett rosor. Två hästar med poliser. Korta kjolar, höga klackar och uppklädda människor.
Jag älskar att vandra Avenyn nykter och ensam efter midnatt en lördagsnatt. Slagsmål, kärlek, olycka, lycka. Allt kan hända.
"Ha det gött!" hojtar killen bakom Burger Kingdisken när jag fått min pommes frites och jag ser att han menar det. Detta är Göteborg. Min stad.
En romsk kvinna i huckle och Hello Kitty ryggsäck står och tigger utanför. Jag skiter i om hon blir utnyttjad av nån tiggarliga och sådana aktiviteter inte ska uppmuntras och ger henne min växel. Hon ska fan känna lite värme oavsett omständigheter.
På Condeco snappar jag upp en Nöjesguide med Håkan Hellström på omslaget: Om varför kärlek måste göra ont. Håkan is my boy. Han bar mig över avgrunderna 2002 när allt rasade. Han bar mig 2008 när jag skilde mig och lämnade mitt hem. Han ska bära mig nu med sången "River en vacker dröm" som måste vara skriven just för mig. 13 oktober släpps hans nya. 13 oktober är årets viktigaste dag.
Så tänker jag på alla gånger jag vandrat de här stenläggningarna och längtat sms från J -men alla gånger jag gått här genom nätterna och ägt min ensamshet överröstar den tysta mobilen. Jag går här. Jag lever. Det finns miljoner andra människor än J. Och vi är alla samma. Ensamma men samma. Och vi vill alla ha kärlek. Till och med J ibland tror jag. Men då får han allt ge lite han också. Jag har gett nog. Det finns miljoner.
Jag svävar gatan framåt och det är väl detta tillstånd alla som tar Coke, weed och e vill gå in i. Liv.

Jag ska trippa på livet. Allt finns inom dig. Visst har jag själv i mitt djupaste natt sagt att artificiell lycka är bättre än ingen lycka alls men det är ju bara fusk. I want the real Thing eller så får det vara.
Det är det som fått mig att härda ut alla år. Jag visste att det fanns. Inte när det kommer eller ens om det kommer. Men det finns. Och då ska jag vara här.
Alla vill ha kärlek. Alla. Till och med J. Men bara om det är 100% kravlöst. Men sorry, there are no free lunches. Eller ja, kärleken är ju fri. Men förhållanden kostar.

Och jag betalade dyrt.

http://www.youtube.com/watch?v=6Y92-NFRXIc

Space oddity

"När jag bara är själv med mina böcker och mina tankar är det okej. Mitt liv kan kännas ganska bra. Men när jag går ut på facebook och glor på andras liv känner jag mig så ensam och utanför och meningslös att jag inte klarar av att gå in där just nu" säger jag till Maria.

"Jag känner mig alltid utanför. Spelar ingen roll om jag är på Facebook, jobbet, på fest, Twitter eller var jag än är", svarar Maria. "Det finns ett syndrom för astronauter som varit länge i rymden..." fortsätter hon och jag undrar vart hon vill komma. "...när de landar på jorden igen kan de drabbas av enorma ensamhets och utanförskapskänslor eftersom ingen annan varit med om det de varit med om. Sån känner jag mig."

"Men du är ju inte ensam. Det finns massor som varit med om det du varit med om. Men det är bara inget man pratar om."

"Nä, iochförsig. Teoretiskt sett vet jag det. Men jag vet ingen annan."

Pancake Lost

"I'm already lost in the pancake from the start" säger Kikki Danielsson i Skavlan till den franske matematikprofessorn Cédric Villani (som med största sannolikhet inte sett Vilse i pannkakan som barn) som forskar på hur länge vårt solsystem kommer att finnas till.
Låter som när jag och J pratar, olika språk och referenspunkter. Undras hur länge han kommer att fortsätta vara solen i mitt system. Inte så länge till hoppas jag. Är trött på att snurra runt, runt, runt hans orubbliga sol.