Kärlekens vansinne

Mamma spräcker mina tankebubblor med ditt och datt. Att hon ska hänga ut tvätten och vad hon såg på teve igår och vad hon ska se på teve idag och att Ingrid har namnsdag. Hon tänker högt och kommenterar allt bara för att hon har en åhörare eller kanske för att hon levt ensam för länge, inte vet jag.

Men vad jag vet är att spräckta tankebubblor är ingenting. J spräckte hela min tillvaro, hela min existens innersta kärna skar han upp. All min uppmärksamhet drogs till honom. Hans närvaro, hans frånvaro, hans leende, hans likgiltighet, hans röst, hans tystnad -alla känslor jag har är beroende på honom. Talesättet att förlora sitt hjärta är så uttjatat och tomt. Men jag vet precis vad det betyder. Den här tomheten, när han vänder sig från mig, har exploderat i mig med full kraft.

Kärleken jag drabbades av var det värsta som hänt mig. Som en demon inuti mig härjar den och lämnar mig ingen ro. Den gör så jag inte kan gå och lägga mig om kvällarna. Den gör så jag inte kan sova om nätterna. Den gör så jag inte kan gå upp på morgnarna. Den gör så jag inte kan företa mig någonting om dagarna mer än att se på honom eller vänta på att få se honom.

Och denna man jag drabbades så djupt av har en en diagnosticerad anknytningsförmåga på 2%. Ödets absurda sinne för ironi driver mig in i vansinne. Så skriver jag i min lilla svarta anteckningsbok på dagen.

På kvällen talar jag med honom för första gången på exakt en månad. Jag säger: Jag vill leva med dig. Jag älskar dig.

Gud är kärlek och kärlek är mysterium och jag är vansinnig.

http://www.youtube.com/watch?v=G54D-Y4m_WQ