Äntligen! Är the summer of hate över. Det var den värsta sommaren i mitt liv. Och jag har ändå levt hela min ungdoms somrar som löneslav. Men det är ingenting att förlora sin tid och sin kraft mot att förlora sitt hjärta och sin själ. Ingenting!
Efter denna sommar utan kärlek trodde jag bara det var mörker kvar. Men hösten jublar ju i färg. Hur kunde jag glömma. Livet går vidare och vidare och vidare och vidare och vidare och vidare och vidare. Särskilt när det tar slut.
Vidar hette han som dödade fenrisulven och överlevde Ragnarök.
Inatt drömde jag att jag var jagad av vargar. Jag var inte rädd men jag slogs när de hann ikapp mig.
Idag gick jag och mamma förbi djurparken Nordens ark. Förut brukade vi gå in där men för varje år så tycker både mamma och jag mer och mer illa om att se djur i bur. Utrotningshotade eller ej. Men låt dem dö ut då, muttrar mamma när vi sitter i det fria vid Åbyfjordens strand och dricker kaffe. Hellre än att ha vargar i hägn.
Det kostar att leva. Döden.
Man kan inte hålla fast till varje pris.
När vi går förbi Przewalskis vildhästar som trampar i sin lilla hage istället för på de mongoliska stäpperna, tänker jag på det där citatet av Torgny Segerstedt som har varit med mig ända sen gymnasiet. Det enda jag kan utantill, jag har aldrig brytt mig om att lära något utantill. Men just det här citatet fastnade:
"De fria fåglarna plöja sin väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar