En dag händer det. Kärlek.

Jag som inte skulle klaga. Dagen har gått så dåligt. Jag är en så dålig dagsmänniska. Electronican är på högsta volym i lurarna. All gospel och rock trycker jag förbi. Månen är full av ljus och landet är mörkt.

Han möter mig vid bussen. Han har sin hatt han köpte på vårt första besök på loppmarknaden, då innan han visste att jag om sex månader skulle flytta in hos honom. Och Marinens skinnjacka vi köpte där. Han är så jävla snygg. Han har duschat. Bah! Han har duschat. Ska det vara så att jag är glad för att han duschat? Vilken standard har jag nöjt mig med egentligen?

Han går ur bilen och möter mig.

"Hur är det" frågar han.

"Jag vill ge dig smäll" säger jag och ger honom en kram.

"Du ringde idag", säger jag. "Och frågade när jag skulle komma. Det är första gången."

"Första gången! Det var taskigt! Att jag inte ringt och frågat förut om du ska komma" säger han.

"Ja" säger jag. "Men jag är glad att du ringde."

Något har hänt. Kärlek. Jag ska inte klaga.

Om två veckor tar han flyget till Santiago och stannar till maj.