Jag grät igen. Skriver jag som om jag hade trott att jag aldrig mer skulle gråta. Men jag hade inte gråtit på två veckor. Det är ju en hel evighet. Nu är den evigheten över och det är bly i mina ådror igen. Jag trodde det var över.
"Nu är du sådär igen" säger mamma irriterat.
Hon har berättat om gänget i det glada Hudik. Hur de åkte till New York och om paret som förlovade sig. Och att han alltid tyckte att hon var den vackraste, fast hon objektivt sett inte var så vacker direkt.
Och mej får han affirmera fram att jag är vacker när han ser mig, tänker jag och slutar äta för jag gråter. Igen.
"Du får inte träffa honom om du ska bli såndär igen" säger mamma. "Han tycker ju att du är fin nu, räcker inte det?"
Nej, det räcker inte. Jag ska vara vacker alltid om nån ska påstå att han älskar mig och jag ska tro på det.
Att allt är upp till mig i vårt förhållande att anpassa mig till är så bly. Inget ansvar eller skugga faller någonsin på J. Han är man. Och han har ett socialt handikapp vilket jag förväntas ha ett oändligt överseende med. Han är så hygglig och gör inte en fluga förnär heter det.
Mats slängde mig in i en bokhylla. Jag har fortfarande ärret kvar vid mitt ögonbryn. Han försökte strypa mig. Han kunde döda mig men han kunde inte skada mig. Jag älskade inte honom. Ju mer svartsjuk och våldsam han blev desto mer ynklig och patetisk tyckte jag att han var.
Men jag älskar J och ju mer han vänder sig från mig desto mer ynkligt och patetisk känner jag mig. Jag uppmanas gilla läget eller skita i honom. Det är bara upp till mig. Och de har ju rätt. Om kärlek vore ett rationellt beslut vill säga. Om jag inte gett mig fullständigt till honom utan bara lite grann och tyngden av hans frånvaro bara vore en blyväst jag kunde kränga av mig när det blev tungt. Men han är i mig. Blyet är i mina ådror. Jag kan inte röra mig.
Att allt är mitt ansvar är så tungt och ensamt men ska också bli min räddning. Det är bara att sätta det där blyt i havet och sjunka till min botten. Igen och igen och igen och igen. Jag hatar det där blyt i mina ådror. Det är som om jag är död.
De som säger man bara kan gå då om det inte passar har inte varit passionerat förälskade. De har skaffat sig en pojkvän eller flickvän som man skaffar ett jobb. Ger det inte tillräckligt betalt i förhållande till vad man lägger ner på det säger de upp sig. Men kärlek är inte ett val eller ett beslut. Det är en gudomlig nåd och ett helvetiskt straff.
Jag måste hitta en väg ur de här rosa dimmorna som kallas romantik. Det är en illusion. Råmantik är vad det är. Det är inte så att man kan finna kärleken genom någon annan människa. Vi är alla ensamma och kan på vår höjd leva tillsammans. Bredvid varandra. Och just nu kan jag inte ens det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar