I lördags sprängdes en pansarterrängbil av en vägbomb väster om Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan. 17.45 dödförklarades Kenneth Wallin. Han blev 22 år gammal. Han blev den femte svenska soldaten som stupade i Afghanistan.
Fram tills jag var 23 år var jag pacifist. Jag minns de ord som fick mig att ändra mig. Vi satt i en bil på väg upp till Idre. Jonas tänkte ansöka om att bli FN-soldat. Jag sa att jag var emot krig. "Det är jag med", sa Jonas.
Jag sa att vapen är fel väg att gå. Våld föder våld. Vad världen behöver är mindre vapenmakt. Inte mer.
"Jag vill hjälpa de som är svagare. Om jag ser någon på stan som blir blir misshandlad eller våldtagen så ingriper jag" sa Jonas.
"Det gör jag med" sa jag.
"Om jag skulle se en hel by hotas till döden eller våldtäkt så skulle jag vilja kunna ingripa och hjälpa dem också" sa Jonas.
Då sa jag inget mer.
Jag tänker på det när jag hör debatten om att ta hem de svenska soldaterna. Varför ska svenskar dö i Afghanistan heter det. Ja, varför ska afghanska flickor dödas när de är på väg till skolan? Varför skulle världen se på när talibaner tar makten och skapar ett land där kvinnor inte ska få utbilda sig till läkare och där kvinnor sedan inte ska få läkarvård för att de inte tillåts bli undersökta av en manlig läkare?
Varför skulle inte vi svenskar riskera att dö för afghanska flickorna och kvinnorna rätt till liv? Jag vet att kriget i Afghanistan är komplexare än att det finns elaka talibangubbar som vill hindra små flickor från att lära sig läsa. Men oavsett om Afghanistan har olja och mineraltillgångar och om stormakter vill dra gaspipelines genom landet eller ej så ska flickorna få lära sig läsa ändå.
Detta lågfrekventa krig mot kvinnor som förs i Afghanistan kan inte omvärlden med Mahatmiskt tålamod stillasittande se på och hoppas ...det löser sig. Som att höra en snubbe banka skiten ur sin familj i lägenheten bredvid och resonera som så att det där blir bara värre om jag lägger mig i och skriva ett brev till värden istället för att gå in och stoppa den jäveln.
Det finns säkert svenska unga stridstuppar som söker sig till soldattjänstgöring utomlands för de vill spela dataspel Irl. Men det finns även de som med uppriktigt hjärta vill hjälpa andra. Kenneths pappa, Johnny Wallin, säger till Expressen att hans son främst åkte till Afghanistan inte för soldatlivet i sig, utan för att hjälpa kvinnor och barn och för att hjälpa landet att gå framåt och få demokrati.
Det beklagas att en svensk soldat stupat. Naturligtvis. Det är en outsäglig tragedi. För Kenneths familj och vänner har ett helt universum gått förlorat. Men mest beklagligt är det kanske med alla oss andra vars egna personliga liv är så viktiga att orättvisor får fortgå utan att vi är beredda att offra något. Alla vi som stannar hemma, som föredrar våra bekväma liv och sätter skygglapparna för våldet i världen och i lägenheten bredvid för vi anser att det där får de sköta själva, det har jag inget med att göra.
Men vår nästa är hon och han i lägenheten bredvid och hon och han i landet bredvid och i hon och han i världsdelen bredvid. Vi är en del av Afghanistans folk för att vi är en del av mänskligheten.
Kenneth Wallins död måhända var förgäves. Men hans liv var inte förgäves.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar