Femte augusti rasade gruvan och de chilenska gruvarbetarna stängdes in. Det var då Sickan dog. Min sista länk till livet. Jag brukade passa henne åt mamma. När hon dog fanns det ingen uppgift kvar för mig i världen. Jag såg ingen anledning till att finnas.
Ja, det låter kanske löjligt, för en hunds skull, men hon var faktiskt den sista praktiska uppgift jag förmådde hjälpa till med. Alla hade sina familjer, vänner, jobb och band till varandra och världen. Mig ville ingen vara med. Iallafall inte J och han var hela min värld. De andra utgick väl ifrån att ville jag träffa honom så får jag väl komma då. Men vem vill hänga efter en kille som är likgiltig inför en? Det blir ju stalking.
Jag satt där ensam i mammas hus vecka efter vecka och väntade att han skulle vilja mig igen. Men han ville inte mig. Han lagade empanadas med sin familj, åkte ut och fiskade med dem, såg på teve med sin pappa. Men han kunde ju sett på teve här med. Han kunde ju varit apatisk hos mig lika gärna, tänkte jag. Men vad hjälpte de tankarna. Ingenting. Han var förlorad för mig och jag klarade inte av det.
Det fanns ingen som skulle sakna mig om jag inte gick upp. Ingen hund som behövde gå ut. Inget barn som ville ha mat, ingen hemsida som skulle bli uppdaterad, inga meddelande på facebook att besvara. Inga åtagande, inga inbjudningar. Jag läste på facebook efteråt att de hade varit på hajk, varit ute på sjön, plockat svamp eller haft grillfest. De slutade ringa och fråga mig; Mira vill väl vara ifred, vi låter henne vara. Herregud, jag höll ju på att dö. Bara Karin som tog kraft och faktiskt hälsade på mig en dag. Jag kände mig så oerhört människa för en timma. Besöket bekräftade att jag var nån för nån trots det usla isolerade tillstånd jag var försatt i och inte på egen hand kunde ta mig ur. Jag kommer aldrig att glömma det. Ett besök, mail, eller telefonsamtal kan rädda liv. Det kan det faktiskt. De som hamnar där i de mentala gruvhålen behöver hjälp från de som lever ovan jord. Att de ropar ner i gångarna under berget, vi har inte glömt dig.
Jag läste alla artiklar om gruvan som rasade över Los 33 och klippte ut tips från experter hur de skulle härda ut därnere i underjorden tills de blev räddade. Motion rekommenderades både för kroppen och moralen.
Jag tvingade mig ut att springa igen.
Nu kommer de upp en efter en i Fenix 2. Den andre räddade gruvarbetaren Mario Sepulveda sjunger Viva Chile. Jag och J äter frukost, den första frukosten ihop sen jag minns inte när, och jag pratar om att åka dit med honom ändå. Viva Chile, Viva La Vida, Viva la Vidare.
Viva Vi. Kanske.
"Du fanns inte där för mig" konstaterar jag.
J börjar gråta. "Vad skulle jag gjort då?"
Jag sväljer självklarheterna och säger bara: "Du gjorde säkert ditt bästa. Du kunde väl inte mer."
Fast såklart han kunde slått en pling, svarat på mina mail eller satt sig i bilen och begett sig de två milen till mig. Det var bara så att han inte ville. Jag berörde honom inte så mycket.
Skitsamma. Den som verkligen skulle varit där för mig i sommar var inte där. Jag svek mig själv stort.
Men jag gjorde mitt bästa. Jag kunde inte mer.
Men jag ska inte göra det igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar