Hej Livet. Välkommen tillbaka

Jag gråter inte. Jag sitter i bilen bredvid mamma när vi åker genom de gula höstallérna ut mot havet för att plocka slånbär och kommer på att jag gråter inte längre. När slutade jag med det? Förut grät jag hela tiden. Särskilt när vi åkte bil. Jag grät ända hemifrån till Göteborg i augusti. Femton mil. Jag grät på stormarknader, jag grät i badet, jag grät när vi var ute och gick, jag grät när vi åt mat. Jag grät när jag vaknade och jag grät när jag somnade. Jag bara grät och grät. Och mamma blev inte rädd. "Det är lika naturligt som att skratta. Skulle vi inte gråta så skulle ju inte den funktionen finnas."

Hon försökte inte få mig att sluta gråta genom att propsa på medicin. Hon lät mig gråta och lät mig slippa annan pepping än: "Ibland kanske man måste komma till botten innan man kan komma upp igen."

Och så märker jag idag att jag inte gråter längre. Jo, jag grät när jag läste att Liu Xiaobo fått Nobels fredspris och jag grät när jag såg J:s ögon på Skype häromdagen, men det var av glädje, inte sådär att jag gråter som om jag bara är bottenlös sorg.

Wow. Tänk, det tog slut en dag. Det fanns en botten. Det tog slut. Och då kan det börja igen. Livet.
Hej Livet. Välkommen tillbaka.

http://www.youtube.com/watch?v=Sj4b5rRDy00&feature=related