Allers är en fantastisk tidning. Den ger hopp och berättar om livet som ingen annan svensk tidning gör. Men den ger ingen språklig eller intellektuell stimulans, om man bortser från korsorden då. Men 2002 hände något med min hjärna. Jag kunde inte ta in. Ville inte ta in. Att inte njuta språk och tankar längre utan bara kunna bläddra i Allers och tidningar med mycket bilder i var för mig som älskat att reflektera som att invalidiseras. Som att ha varit en maratonlöpare och numera få stappla sig fram i rollator. Men Idag köpte jag min första tidskrift igen. De första stegen utan rollator.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar