Not ready to make nice

Vad var det som hände med mig? Som att jag har vaknat upp ur en drygt tre år lång fylla. Skakandes. Och det enda jag vill ha är en återställare, men jag vet att på lång sikt är det bäst att låta bli och härda ut baksmällan. Levern slås ut om jag tar en droppe till. Det som lever i mig. En droppe honom till och jag upplöses.

Nån gång för länge sen bad jag Gud föra mig vartsomhelst och jag skulle följa. Inte visste jag att jag skulle hamna så långt bort från mig själv.

Herregud vad hände? Jag måste ha drabbats av mentalt kåtslag.

När jag går ut och hämtar tvätten hör jag Dixie Chicks I'm not ready to make nice ur snickarnas radio. Jag älskar den sången:

You said. Can't you just get over it. It turned my whole world around and I kinda like it. I'm still mad as hell and I don't have time to go round and round and round.

Och jag gillar videon där hon slår sig loss från sjukhussängen och välter medicinbrickan. Jag tänker fan inte bli snäll för att pleasa er. Jag har rätt till min ilska och min sorg och ni ska fan lyssna.

Jag ångrar inte att jag älskade. Och jag ska älska igen. Men då någon som älskar mig. Som jag är. Med eller utan Voxra, Zoloft, Stesolid och allt det där de kräver att jag ska ta för att vilja ha med mig att göra.
Jag bad aldrig J fimpa Mary Jane även om det säkert skulle gjort mer för vårt förhållande än om jag började med lyckopiller igen.
Och jag sa aldrig till Anna att sluta med benzo även om jag tror att hon skulle kunna hantera sin och andras smärta med ett öppnare hjärta utanför drogdimmorna. Men det är ju vad jag tror och jag kan ju inte säga hur hon ska leva sitt liv. För jag tror att alla innerst inne måste välja själva vad som är bäst för dem. Även om det är dåligt. Jag med. Även om det kan tyckas vara ett dåligt val att inte äta serotoninhöjare när jag är låg som en nordnorsk januarinatt så måste mitt val respekteras. Det hjälper inte att ta ett bra val om det inte är sitt eget. Även om de inte kan förstå det så kan jag inte gå emot min magkänsla.

Om J inte kan lämna Mary Jane för min skull så respekterar jag det. Om Anna inte är redo att möta sina demoner utan måste droga bort sin outhärdliga smärta ännu en tid så tror jag henne. Hon möter upp smärtan när hon är redo för det. Om hon blir redo för det. Jag har ingen rätt att säga åt andra hur de ska leva sina liv.

Men de trodde inte att jag hade någon inre röst. Och hade jag det skulle jag tysta den med psykofarmaka. Hon måste äta mediciiiiiiiiiin!
Nej det måste jag inte. Jag är varken diabetiker, bipolär eller schizofren. Jag var bara jävligt ledsen och ensam. Fan, jag var ju bara Människa!
Visst smärtade det att se Anna sluddra och snubbla men inte sa jag att jag orkar inte med henne förrän hon slutar med benzo. Jag var där och lyssnade på henne som människa. Med eller utan benzo. I missbruk eller utanför. Alla är värda att lyssnas på. Ja nu blev jag väldigt beskäftig och präktig här men jag blev så ledsen när de inte verkade vilja ha med mig att göra så länge jag vägrade äta lyckopiller. Men jag gör ju på mitt vis. Jag respekterar ju att andra gör på sitt vis även om jag inte hade gjort så. Det finns inga bra eller dåliga vis. Bara man gör på sitt eget vis. Försöker hitta sin väg.

Tänk, jag var såååå nära att börja äta såna där tabletter igen, jag hade en Voxra på tungan! bara för att om jag gör det så kanske de vill prata med mig. Även om jag verkligen inte ville äta lyckopiller igen. I've been there. Done it. Jag kände ju en sån befrielse när jag slutade med dem. Det blev värre och bättre. Framförallt blev det bättre. Då är det också värt att det blir värre. Liv. Fast jag sagt att jag aldrig mer skulle ge mig i kast med kemikalier så var jag beredd att göra det. Så de skulle se att jag "tog tag i min depression" och de kunde tro de nu skulle slippa konfronteras med mina känslor. Social Placebo.
Jag var beredd att göra vadsomhelst bara de skulle vilja vara med mig. Till och med gå emot min innersta intuition. Som vilken fjortis som helst som dricker eller knarkar bara hon får vara med de andra.

Men jag vill ju inte ha piller. Jag vill bara ha äkta Vara. På så vis är jag snobb. Jag vill trippa på kärlekens kemi. Inget annat. Med människor som tycker om mig. Precis som jag är. Och gör de inte det så hittar jag nya människor. Och gör jag inte det så är jag hellre själv än ändrar mig för andras skull.

http://www.youtube.com/watch?v=pojL_35QlSI&ob=av3e

Tankegropar

Jag tittar på telefonen som ringer. Mamma väntar på ett samtal från Daniel på Grävtjänst så jag bör svara även om jag inte vill. Jag tar ett djupt andetag och svarar. Det är Daniel. Jag slipper inte undan frågan om hur det är. Jag säger att det vill jag inte svara på men jag bor här, hos mina föräldrar, nu. Typ så.

Daniel är alltid snäll och positiv. "Ibland går det upp och ibland går det ner. Det ordnar sig", säger han.

Lätt för dig att säga som har tre barn, en nybyggd kaptensvilla, en fru och grävmaskinsfirma, tänker jag.

När jag lagt på luren börjar jag gråta. Sen tänker jag: Men vafan, jag hade inte orkat en dag om jag hade haft tre barn, en fru och grävtjänst.

Jag gör min egen grävotjänst. Gräver tankegropar och faller själv däri.

När makten lever i tillväxtpsykos säger de att det du som är sjuk

Mammas och pappas blinda röster snubblar runt i hela huset. Jag tar på lurarna för rösterna ska sluta trilla in i mig. Måste ta en låt på Youtube. Vilken som helst. Den enda jag kommer på är "Gråt allians av vårt hat". Försöker komma på nån annan men det kommer ingen annan. Så här sitter jag och lyssnar på Bonnie Tylers Total eclipse of the heart i tolkning av rödgröna kids som sjunger: "gråt inte mera, åt alla drömmarna som dog, organisera, vi är jävligt många som fått nog och vi tänker inte stå kvar i förtvivlan över valet, vi har analysen klar, världen styrs av kapitalet och vi vägrar leva på knä för vi vill mycket mer, tillsammans har vi styrka att krossa varje norm att rädda livet som förtvinar i varuform, vi sprider våra kamper och möts i enat hat"

Jag gillar inte hatet, jag gillar inte gatstenen queerfaunen håller i handen men jag gillar att de bryr sig. Och hellre att de blir förbannade än deprimerade.

De organiserar pessimismen. För mig. För J. För alla oss som det här vansinniga framgångssamhället ledde till själslig bankrutt för. Vi som blev hjälplösa, deprimerade, isolerade. Som inte orkade bry oss mer.

Förut var jag också en som brydde mig. Jag hade blivit en bra journalist om jag inte blivit utbränd.

Missförstå mig inte. Sverige är ett fantastiskt land att leva i. Vi har det jävligt bra här. Som ett antiseptiskt dockskåp, som Erik Ohlsson beskrev Sverige när han kom hem från Indien.

Men arbete och tillväxt är inte allt. Det förkrymper, gör folk sjuka. Landet måste ha plats för själ också.

Förr, innan det fanns skördetröskor, tvättmaskiner, datamaskiner, bussar, snabbköp, motorsågar, grävmaskiner osv, osv så förstår jag att alla som inte var totalförlamade var tvungna att arbeta för att skörden skulle kunna bärgas för vintern.

Men nu, när vi lever i ett maskinellt samhälle är det inte rimligt att alla jobbar heltid. Vad var det då för nytta med att uppfinna alla maskiner? Om de inte skulle göra jobbet för oss så det ges möjlighet för människan att inte bara slita för brödfödan utan de som vill kunna fördjupa sig i sådant som konstnärskap, familj, reflektion, musik, forskning, debatt osv. Om inte?

Vad var då alla uppfinningar och tekniska framsteg till för nytta?

Det är som om maskinen tagit över. Som om hela samhället blivit en maskin. Att vi finns till för den och inte den för oss.

När vår näringsminister, som påstår sig tillhöra ett grönt parti, tycker det är en fantastisk möjlighet (för svensk bilindustri) när kineserna och indierna vill bli med bil som oss, ja då är det ju något som är väldigt, väldigt sjukt. Om indierna och kineserna skaffar bil som oss, då går vi ju under! Allihop.

Om de som leder Sverige inte kan tänka längre utan på fullt allvar sätter bilindustrin före människan, då måste ju vår regering leva i en tillväxtpsykos.

Och vi har röstat på dem. Således måste majoriteten av Sveriges befolkning vara vansinniga.

Så. Jag är kanske inte sjuk. Jag kanske bara har reagerat sunt på en sjukt samhälle.

Det är därför jag blir så oerhört irriterad när någon föreslår mig att medicineras eller mediteras. Som om det är min inställning det är fel på. Bara jag kommer förbi den här låsningen och aversionen mot lönearbete och sätts in i produktion igen blir allt bra. Allt är inte bra.

Bara för att jag inte passar in i det här samhället så behöver det inte betyda att det är mig det är fel på.

En depression är ett tecken på att något är fel. Kidsen i Transmilitanta Brigaden och Göteborgs förenade musikalaktivister, som sjunger för mig nu på Youtube att allt hör ihop, organiserar sin pessimism istället för att gå och lägga sig och dö (levande) som jag gjorde. Det är det som behövs och inga yogamattor, lyckopiller och mindfulnesskurser.

Solve your problems and it will cure your ills.

Vad vi behöver är inte att coachas in i falsk lycka som lätthanterlig boskap i fållan igen, utan istället att tänka negativt/kritiskt och reagera mot det som är fel.

Om jag lever i ett förhållande som drar ner mig får jag göra något åt det. Om jag lever i ett samhälle som drar ner mig får jag göra något åt det. Det finns inga tabletter mot orättvisor.

Och orkar jag inte reagera så ska jag iallafall fortsätta vara en bromskloss mot avgrunden.

Non Serviam. Jag tjänar inte. Maskinen.

http://www.youtube.com/watch?v=nk0UkQsanmQ

Gillar vi verkligen olika?

"Hemma" igen. läser Aftonbladets kampanj "Vi gillar olika". Jaha. Visst, men gillar vi verkligen olika? Gillar vi såna som har fel åsikt och inte har kapacitet att tänka så himla långt? Ryms töntiga landsortsbor i fula kostymer i denna tolerans för olikhet? Nä. Ingen gillar Jimmie Åkesson. Jag skulle inte vilja vara Jimmie Åkesson som möts av arga folkhorder, vuzuvelor, och ägg vart han än kommer. Och Christian Luuk hade tydligen varit trevlig mot honom i teve och det får man tydligen inte vara. Sverigedemokrater är paria.

Jag gissar att väldigt många som går med i den där Gilla Olika kampanjen inte främst gör det för att det verkligen gillar olika utan för att de hatar Sverigedemokrater.

Fördömande av Sverigedemokraternas politik är en (viktig) sak. Men fördömandet av Sverigedemokrater som människor får mig att tänka på, vi kan kalla henne, Jenny som var mobbad i vår klass.

Hon fick skylla sig själv tyckte alla för hon käftade med alla och sa dumma saker och liksom bad om det. Alltså, ger man sig när man är lägst i rang och ensam, på de som är poppis i klassen, det är ju dömt att misslyckas. Det fattar ju vilken unge som helst. Men inte Jenny. Eller att säga att nån har fula kläder när man själv har asfula kläder.

Eller berätta så alla hör om sina flytningar. Eller ställa sig upp i klassrummet och läsa högt ur sin patetiska (vi alla hade patetiska dagböcker, det hörde till åldern. Men vi andra gömde dem väl) dagbok.

Hon ville så gärna också bli respekterad och lyssnad på som alla andra men det blev ju tvärtom. För hon visste inte vad hon skulle säga. Hon bara sa helt ogenomtänkta saker. Hon var dum helt enkelt. Eller bara en osäker (som försökte spela säker) ensam tonåring som bodde hos iskalla fosterföräldrar och gjorde vadsomhelst för att vara någon. Bli sedd.

När alla sa meeeeen Jenny och skrattade, gillade jag det inte alls. Nåt var väldigt fel när det är alla mot en.

Visst, Jenny hade typ alltid fel i sak. Allt blev liksom fel som hon gjorde. Men jag kände att ett ännu större fel begås när en hel klass skrattar åt en enda person. Men det var innan man började prata om mobbing i skolan. I alla fall i vår.

Visst, man gav sig inte på nån som var mindre och man sa inte direkt taskiga saker till andra, det begrep vi. Men om nån säger taskiga saker får man väl säga tillbaka? Jo, men nu var det en hel klass. Och då blir det mobbing. Men vi hade inte ord för det. Och inte lärarna heller.

Vi visste inte vad det var. Det var 80-tal och vi var inte medvetna. Men jag kände att det skedde Jenny något djupt orättvist och mycket grymt. Men gemene unge kände tydligen inte så utan tyckte bara det var mycket tacksamt att pika henne. Det gav alltid dramatisk utdelning.

Jag försökte agera på den här känslan jag hade i magen. Att jämna ut Jennys bördor. När de retade Jenny för att hon skulle vara kär i den där killen i klassen under hon lekte med för att båda var utanför blev hon jättearg och grät, så sa jag att jag också hade en kompis som var kille. Min bästa kompis faktiskt, hemma. Och hon skulle veta att jag inte tyckte det var något konstigt med det och att hon inte skulle bry sig om att de retade henne.

Hon blev alldeles överväldigad över att någon var vänlig mot henne att hon pratade med mig i eufori en hel rast.

Jag var ny i klassen och umgicks inte med nån speciell. Nästa rast pratade jag med några andra, alltså inte om henne, utan bara pratade. Fienden. Först hade jag varit vänlig mot Jenny och sen hade jag återgått till fienden. Vilket svek. Jenny sprang bakom gymnastiksalen och skrev elaka saker om mig på väggen.

Då kändes det liksom lönlöst att vara vänlig mot henne om hon vände det emot mig sen.

Jag kände heller inte att jag kunde kliva in och ta hennes parti när skratten började när jag inte tyckte att hon hade rätt i sak. Men ändå. Det kändes obehagligt och fel när alla unisont fördömer eller skrattar åt en ensam även om denna enda har fel i sak.

För saken är den att allt det där jobbiga som var med Jenny kom sig säkert av detta att hon aldrig hade nån med sig. Hon hade bara sig själv. Hon blev arg och ledsen. Och jobbig. Jag undrar vad hon gör idag. Kanske är hon Sverigdemokrat?

Den första morgonen

Klockan ar 06.06 och jag ligger i den stora hotellsängen och dricker blåbärste i vinglas med balkongdörren öppen och hör havet brusa därute i mörkret. Det brusar så högt. Det är livet som brusar. Därute och i mig.
Jag begrundar att J skrev att han önskar leva tillsammans med mig. Där ser man. En månad tog det. En månad för hans hjärta att känna att jag var borta. Att det ska vara så svårt.
Nu väljer jag hur jag ska göra med mitt liv. Så har jag inte känt vad gäller J tidigare. Han var vald åt mig av någon större kraft än min. Det var bara att rätta sig efter det. Passion heter det. Ashäftigt men livsfarligt.
Nu väljer jag, tänker jag och gryningens första grå ljus kommer in genom balkongfönstren och fåglarna börjar sjunga.

http://www.youtube.com/watch?v=UMO6R6rkYoM

Den som lever får se. Och jag ser

För en månad sen, bara för en månad sen! låg jag på låst avdelning och grät (jo, jag var lycklig där med nån timma när jag drabbades av lättnaden i insikten av det hisnande att faktiskt ha gett upp, men att jag överhuvudtaget var där var ju för att mitt liv var liksom slut). Så ligger jag nu här i en solstol med Adriatiska havet för mina fötter och äter choklad som en kille från dykcentret bjuder på. Han lånade mig en orange handduk med.

Alla vill mig liksom väl. När det fattades pengar i butiken fick jag tio Kuhna av en främling i kön.

När jag skulle gå in i Fransiscanerkyrkan och jag förnekat för den tröttögda, rökande, mjukansiktade portvakten att jag är student, vilket han frågat i ett försök att pruta ner mitt inträde med, ja då gör han en gest åt mig att äsch, gå in ändå, du behöver inte betala.

När jag väl gått in i de grå salarna av sten kommer en annan kille efter mig med en broschyr om klostret som portvakten ville jag skulle ha.

När vi ätit hos den gängliga mannen som är så lik J bjuds vi på päronlikör.

När vi var ute på turbåten vinkade alla åt oss från kanoter och trampbåtar och från stränderna.

Och där på plastmuggarnas turistbåt hade de de fetaste kaffet! De hade baxat in en espressomaskin där i båtbaren. Bara det. En fet kaffe. Som serverades av en tatuerad, kroatisk sailor som visslade. Och bara det att höra folk som visslar. Det gör man bara om man är glad på riktigt. Och han visslade hela resan.

Ja, och han den sexspråkiga guiden som borde varit lekledare på en afterski istället för guide till medeltida Rovinj, gjorde sitt bästa för att få kontakt med mig med, men han och strandraggarna räknas inte. Men ändå. Jag log demonstrativt inte när han gjorde nån slags Abbacharad, eller vad han nu gjorde, för att få en koppling till mig som var från Sweden, för jag tyckte han var fånig och jag ville vara ifred med min feta kaffe och se på delfinerna som hoppade och inte en småfull turistguide som spelar luftgitarr och la la:r Abbasånger, men han tog inte ens illa upp att jag förvägrade honom minsta lilla leende.

Och den senaste strandraggarna var jag direkt tvär emot. Jag tittade inte ens upp och såg på honom och svarade snäsigt, men hans sista ord när han insåg att hans närvaro inte var välkommen var ett ömt: "You're so pretty". Och så skämdes jag för att jag varit snäsig och sur över att bli betraktad som ett stycke kött. Det finns de som skulle bli glada över att iallafall få bli betraktade som ett stycke kött... Hursomhelt. Alla vill mig väl. Till och med strandraggarna.
Förut, ja alldeles nyss, var min kris så fet att allt jag tog på blev kladdigt och alla drog sig undan mina kladdiga fingrar, min kladdiga uppsyn och mina kladdiga mail.
Nu är det som hela världen ler mot mig igen. Ja, det är inte som om. De gör det. De ler. Hela världen ler åt mig vare sig jag ler tillbaks eller ej.

http://www.youtube.com/watch?v=hrqCVfCscpk

Atlant Is

Nollnollnollnollnollnollnoll mail i inboxen. Tekniken är som en enda lång, plågsam nollning. Men en gång i tiden var det en etta i inboxen från honom varje dag.

Han hade rest sig som Atlantis ur sin ensamhets hav och ville ha med andra att göra, ville ha med mig att göra.

Innan dess brukade han bara träffa en enda vän han rökte spliff med. Hade inte ens velat ha en tjej, sånt där är inget för mig, tyckte han. Att ha med andra människor att göra.

Jag är så glad jag fick vara med honom den tiden han kom upp och ut ur sig själv. Nu har han sjunkit tillbaka i sitt hav och jag saknar den vackra staden.
Men jag kan inte simma och cirkulera där ovanför på vattenytan längre och ropa när inga ljud ändå når ner till staden där under vatten. Jag fryser och blir helt skrumpen. Jag går upp nu.

http://www.youtube.com/watch?v=di2bP6XwwLg

Det finns en guidebok. Skriven inuti dig

Porec står stenfast mot det blå havet. När vi går av båten smiter jag snabbt från vår guide som talar sex språk och under hela båtresan använt sina språkkukskaper (här är en felskrivning, jag låter den stå kvar i guidens anda) till att dra fräckisar och förkäcka i största allmänhet så vi ska komma så nära en afterskimiljö i Tyrolen som möjligt och inte känslan av att vara här och nu, på en båt i Adriatiska havet, en septemberdag i hällande solregn som faller genom himlarna över det blå havets oerhörda lugn som bara bryts då och då av hoppande delfiner. Och sexanspelningar på polska, kroatiska, tyska, franska, ryska och engelska.
Vi hittar Grisiagatan men mamma är missnöjd för att vi går in i fel ände.
"Jamen den där känslan det stod om i guideboken när man går upp för den smala gränden och gatan vidgar sig och så kommer kyrkan... jag vill ju ha den där känslan det stod om..."
"Vi får hitta vår egen känsla mamma" säger jag.
När vi gått längs Grisiagatan och beskådat grytunderlägg av snäckor, vykort med St Eufamia när hon blir uppäten av lejon och oljemålningar på skepp i storm och solnedgångar i stiltje, och båten lämnar Porec serverar guiden inte mer information om Istriens kust varvat med sexanekdoter, på sex språk, utan spelar istället discomusik i högtalarna. Han bjuder på champagne och dansar ensam i mitten av sin turistgrupp.
Leave this world behind you, lyder sången monotont genom högtalarna. Just leave this world behind you.

http://www.youtube.com/watch?v=A0oMwKnU3OM

Allt är så jävla värt

Tänk att få gå på den stora stenläggningen i en urgammal stad och känna alltihop! Småprata med gamlingarna, fota kärleksparen, möta allas ögon och vara en del. Som så många gånger förr jag vandrat och ägt gatorna. Ägt mig själv. Varit en del av allt. Det är jag nu.

Jag har tagit ut mina gladaste klänningar ur den mörka garderoben och bär dem med glädje och rak rygg igen. Öser på med färger, mer mer mer. Turkos väska, gröna skor, pärlemorskor, blå och röda skor, alla skor! Trosor med fåglar på, klänningar med blommor och spets och linnen med ränder och väskor med prickar och jag vill bära allt på en gång. Jag är rasande vacker -för alla som är lyckliga är vackra och jag ser att alla andra ser det med. Och jag ser att de är vackra. Även de förgrämda är vackra för alla är lyckliga längst in. Och nu ser jag långt in igen. Jag ser allt. Jag känner allt.

Och Mavis Staple sjunger You are not alone och Thorsten Flinck sjunger som en vansinnig i En spelmans jordafärd och det är nog den vackraste sång jag hört och jag hör den nu.
Jag behöver inte J, jag har ju mig! Jag behöver inte en man, jag behöver inte ett barn, jag behöver inte ett jobb, jag behöver inte ett hem. Allt finns redan och jag är en del av det. Som min osmos fungerar igen.
Det var så länge sen, så länge sen jag bara gick och gick och inte vill stanna bara för att det sjunger under skosulorna och världen är så vacker att jag bara vill se mer, mer, mer, mer.
Till slut slår jag mig iallafall ner på ett café med en staty av James Joyce bredvid den romerska portalen från år 30 före Kristus. För hundra år sen bodde han visst här, James Joyce.
2000 år sen, 100 år sen. Gammal eller ung. Vinter eller sommar. Depression eller framgång. Levande eller död. Lycklig eller olycklig. Allt hör ihop. I en enda kropp som är mänskligheten. Allt hör ihop. Allt hör så jävla mycket ihop.
När jag får min kolsvarta dubbla espresso i den vita porslinskoppen är det som om all natt kokats ner till just detta ögonblick och denna kopp kaffe är kontentan av allt. Allt är så jävla värt bara för denna kaffe en solig septemberdag i en urgammal stad i Istrien.

http://www.youtube.com/watch?v=wDHZFapXEGo

http://sv.wikipedia.org/wiki/Osmos

Party vid världens slut

Jag springer runt Verudelahalvön. När jag kommer till den yttersta spetsen där den ensamma kyrkoväggen står är det solnedgång. Högt ovanför vattnet, precis vid stupet sitter ett gäng killar och dinglar med benen. Precis så. Ända hit. Ända till stupet. Där ska vi hålla andakt. Få som vågar. Men här vid yttersta gränsen är utsikten vackrast.
Jag ångrar ingenting

Ensamhället

Kväll. Gick in på nätet. Skulle jag inte gjort. 0 mail från J i inboxen och 20 Sverigedemokrater i riksdagen.

Det sistnämnda borde göra mest ont men det gör det inte. Det rädda, egosamhället breder ut sig. I riksdagen och i mig.

Det är dags att kalla på kapten. Kapten Röd sjung för mig.

http://www.youtube.com/watch?v=ymKSFqKL_jQ

Lyx är att äga. Sig själv

Morgon. Insvept i en bubbla av lyx. Ett eget rum. Med balkong med hela havet framför och pinjedoft och fågelsång i luften. Bakelser till frukost. Salami och frukt. Grönt te och Times. Dagarna utkastad på en klippa vid kristallklart vatten. Men den största lyxen är att jag är här och J är långt borta och jag saknar honom inte.

Men jag tänker hela tiden på att jag inte saknar honom så överkommen är han icke.
Ändock. Den största lyxen är att inte sakna. Det var så länge sen jag var här utan honom. Överallt han inte var, var jag bara längtan.

Det enda jag har är jag

"Nu åker vi" säger pappa någonstans mitt i natten. Jag reser mig ur de ljuva drömmarna, har i samma ögonblick jag rest mig glömt dem, och går upp och UT! till bilen med resväskan.
Stjärnigt! Hela himlen gnistrar av stjärnor och nu åker jag banne mig. Hejdå då. Jag ska inte ta livet av mig. Jag ska ta det med mig. Bara det. Och en väska full med vackra klänningar.
Det kanske bara ser ut som en veckas simpel charter. Men det är så mycket längre bort jag reser. Bort från fåfänga drömmar. In i verkligheten.

http://www.youtube.com/watch?v=IykWbUVDWL8

Det är ingen idé men man får aldrig ge upp

"Fredrik Reinfeldt skulle ha en stor fet smäll" säger pappa.

"Du kunde ju gått och röstat idag då" säger jag.

Fnysning: "Nej. Det är ju på systemet. Det här systemet ger jag inget för."

Pappas outtröttliga inkonsekvens är outgrundlig.

Han vars valspråk är: Det är absolut ingen idé men man får aldrig ge upp.

Jag, Knut Hamsun och Theodore Kaczynski

Natt. Jag sitter oseende i soffan framför teven. Något program om Unabombaren fladdrar förbi på skärmen. Om de hade lagt mer krut på personporträttet av Theodore Kaczynski och mindre på själva bomberna kunde det ha intresserat mig. Jag hatar teknik. Jag och Theodore Kaczynski.

Ångesten faller ner över mina kinder. Som den stora grå leran i mig väller över och rinner ur ögonen i rännilar.

Mamma säger "Du måste ju inte åka om du inte orkar."

Vi ska åka till Kroatien i morgon. "Antingen åker du och pratar med honom eller så får du avvakta."

"Bara jag kommer bort från honom. Bort från den tysta telefonen..." säger jag.

"Bäst att du packar då" säger mamma.

Jag går in på mitt rum. Kollar bokhyllan med antikvariatfynd vilka böcker jag ska ta med.

Knut Hamsun, Mysterier. Jag gillar Knut Hamsun. Nazist eller ej. Och jag gillar ordet "Mysterier." Jag öppnar en sida i boken och orden jag ser känner jag igen. Troll och hjärtan. De orden som gjorde mig så lycklig den där svarta soliga dagen på Karl Johan i maj. Idag läste jag min bloggsörja och såg dem igen. Bilden på orden om troll och hjärtan blänka i majsolen på Karl Johan. Det finns en mening ändå. Jag förstår inte. Men det hör ihop. Alltihop.

När blev jag en Harlequinroman på valium?

Jag har nu läst igenom hela denna bloggsörja av tårar, ensamhetens isvindar, hemlöshet, vargavinter, isnätter, gud och fan och hans moster. Jag var ju witty! Vad är jag nu? En Harlequinroman på valium!

Om jag nu inte kan leva i det verkliga livet, kan jag då inte iallafall skriva upp tillvaron ett snäpp för att ge det nån slags värdighet? Istället för denna välformulerade sörja.

Jag brer på som om svaghet vore en själstyrka. Men det kanske det är. Ja, inte just att bara ligga och grina i sig, men att om man gör det, iallafall stå för att man ligger ner. Nu är jag såhär och jag förställer inte det.

Det där som alla tonåringar får höra "var dig själv". Vilket orimligt krav! Vem vill vara sig själv? Vet man ens vem man är? Och vem vill vara med någon som är sig själv?

Att vara sig själv går bara hem om man är lagd trygg, glad och rolig. Om man inte är det underlättar det knappast i umgänget med andra att vara sig själv. Ingen ville vara med mig i somras.

Men det underlättar i umgänget med sig själv.

Jag hade gärna varit någon annan om jag hade kunnat bara J hade velat vara med mig. Och han har ju sagt rakt ut att han inte älskar den Mira som är deprimerad. Visst fan hade jag hellre varit lycklig och älskad än olycklig och oälskad, vem är inte det?

Men jag kan inte förställa mig längre. Detta är jag just nu. Sentimental sörja. Take it or leave it.

http://www.youtube.com/watch?v=XNxu_-7cCoo

Gud vad jag saknar!

Han skriver att han saknar mig. Jag saknar honom med. Men mest saknar jag mig själv. Och Gud saknar mig. Ses vi snart?

http://www.youtube.com/watch?v=YiAriM5xq9Y&feature=related

Sila myggor och svälja bävrar

Förut upprördes jag av mycket. Tyckte om att tycka till. Det var länge sen jag orkade bry mig. Men Mauds Olofssons beskäftiga dumhet lyckas fortfarande leta sig in under min depressionsfilt och reta mig så till den omilda grad att jag reser mig upp indignerad.

Hon skulle aldrig i livet regera med en kommunist, Lars Ohly. Men hon tycker det är okej att göra affärer med diktaturstaten Kina. Lars Ohly som varken ockuperar Tibet, eller vill införa dödsstraff och inte längre kallar sig kommunist utan är med i ett demokratiskt parti. Det är okej med Kinas kommunism bara de är kapitalistiska samtidigt? Det är okej med statsförtryck bara medborgarna är lika flitigt som bävrar? Eller vad? Vad!!!!

Och hon tycker det är en fantastisk möjlighet när Kina och Indien vill bli med bil som vi. Herregud. Hon ser till och med jordens undergång som positivt bara man tjänar pengar på det.

Tillvaron är magisk igen

Igår kväll talade Francoise Sagan i "Något av ett leende" direkt till mig. Jag hade ingen aning om vad boken handlade om när jag plockade fram den ur hyllan. Men det är ju mig den skriver om. Redan 1957. Precis som innan år 2000 när allt fortfarande hörde ihop. Om jag tänkte på en viss person ringde hon eller jag såg hennes namn skrivet. Jag vaknade alltid precis innan klockan ringde. På en utställning ser jag en bild som jag redan drömt. Exakt den bilden har jag drömt och jag har inte sett den tidigare, med ögonen, för det här är ett helt nytt verk av denna konstnär. Då vet jag att det finns ett gemensamt medvetande som knyter samman oss människor. Inte bara individuellt envetande. Om jag var glad eller ledsen, magin fanns där, tecknen fanns överallt. Det var inget konstigt med det. Men jag blev glad över att se dem och veta att oavsett så hör allt ihop. Även om det känns motigt så hör allt ihop. Jag vet inte hur men jag vet. Det finns inte bara en ensam röd tråd. Det finns en väv också.

Idag får jag ett sms av Maria: Jag har inte tänkt på tjejen som han blev ihop med för att glömma mig en enda gång. Så råkar jag göra det idag. Och just då möter jag henne. Konstigt.

Men jag tycker inte det är konstigt alls. Det är så självklart.

Det konstiga är hur vi orkar uthärda leva de åren då inget ter sig höra ihop. När man öppnar en bok på måfå och den inte talar till en. När inga sammanträffande sker, bara krockar.

http://www.youtube.com/watch?v=F7pf-kj6u5M

Ella vet

När jag kommer hem till mamma och pappa med det oerhört tunga flyttlasset, sitter min brorsdotter vid köksbordet och ritar. Precis så känner jag mig. Som om hon ritat mig i lila som symboliserar andlig kris. Rädd och tom som flyr något. Med allt bakom sig.

Men det finns också något i luften där framför. Jag glömde fråga Ella vad det var. Barn bara vet ju.

http://www.youtube.com/watch?v=Sj4b5rRDy00

Sorgflor för damhattar

Att hämta lådorna från the end of the road var som en utanförkroppen-upplevelse. Fick skjuta undan mig själv och bara tvinga mig att göra det.

Dagen är så rasande vacker. September är den finaste månaden on the end of the road. Trädens grenar hänger tunga av grönska och skogen är gyllene av kantareller. Bin humlor surrar. Fåglar kvittrar och trollsländor svävar genom solluften. Så stilla och fridfullt. I mig ett krig jag bara ska utkämpa. Springa in i mitt förflutna och hämta hem det som är kvar av mitt där. Den blinkande kaffeskylten jag fick av J i julklapp. Sängen vi inte sover i tillsammans mer.

Saker gör tiden som är över så konkret. Alla lådor med böcker jag inte ens packade upp för jag kände på mig, anade, att det blir inte här. Jag kommer inte att bli här.
Det var här vi skulle leva men det var här mycket av mig dog.
Nu är min största dröm om kärlek är över. Och det är ju skönt. Det blev ju en mardröm.
På gången till huset låg en ensam lapp med orden "Sorgflor för damhattar".

http://www.youtube.com/watch?v=F1GSMqs6XYY

Träligt att bli fri

Om kärlek är frihet så älskar jag inte J. Tankarna och längtan till honom är ett vidrigt, smutsigt, kallt, mörkt, tröstlöst fängelse. Min så kallade kärlek till honom är snarare skavande kedjor runt mina anklar än vingar på min rygg.

Men hade kärlek bara varit frihet hade ju ingen träffat någon. Alla hade lallat runt ensamma och fria som J. Ingen hade anpassat sig efter någon och inga barn hade blivit gjorda.

"Bli kärlekens slav och du må bliva fri" säger Djami i min inbox via Lena.

Naturligtvis, mystikerna har alltid rätt. Men det är träligt att bli fri.

http://www.youtube.com/watch?v=thO60xjUplI&feature=related

Just don't do it

Idag är internationella suicidpreventionsdagen. Jag ska fira den med att leva. Inte på att fundera på hur. Bara göra det. Just do it. Som det stod på Mijailo Mijailovics keps när han stack kniven i Anna Lindh för exakt sju år sedan. Nej inte så.

Vår tid skulle behöva ett nytt valspråk. Just don't do it. Ibland är det bäst att inte agera. Bara låta vara. Inte bara driva sig själv framåt, framåt. Iallafall inte om man är på väg mot fel håll.

http://www.finistere.se/blogg/entry.asp?ENTRY_ID=2477

Mira Bardot

"För kort klänning, för korta strumpor. Tröstar mig med att mellanrum kallas Bardo i buddhismen och att vi anses kunna lära mycket av dem" twittrar Malin.

Hela jag är i Bardo. Vad ska jag lära? Underbart är kortkort?

Mental akupunktur

Jaha. Ännu en dag i mitt liv. Om mitt liv vore en nyhet skulle det stå ungefär så här i tidningen. Tusen nålar. Mental akupunktur. Hoppas smärtpunkterna löses upp efter den här behandlingen bara.

http://www.youtube.com/watch?v=-SSApYvnTUQ&feature=related

Känslan av att slungas ut i rymden

Som jag är en nebulosa av sorg.

Planetarisk nebulosa. Stjärnor i slutfasen av sitt liv som stöts ut. En stjärnas liv balanseras av två krafter, gravitationen och kärnreaktionen. När vätet i stjärnans centrum tar slut kommer stjärnan i obalans och börjar pulsera och en stor del av stjärnans massa slungas ut i rymden.

Varje minne klingar av saknad. Det och det och det är inte mer. Förhoppningen om ett liv och lycka med J är grusade och kastas ut i ensamma rymder.

Varje tanke på framtiden fyller mig med ödslig skräck. Inget höll ihop. Ingen gravitation kvar som håller kvar, bara en kärnreaktion som slungar ut.

Jag älskade mer än jag orkade men det räckte inte, en kärleksrelation har man inte på egen hand. Damn, vad jag kan älska honom. Men jag kan inte älska för honom.

Jag ligger i badkaret mitt på dagen och gråter. Naken och tårar. Det enda som är kvar. Men jag har verkligen fått älska, tack för det! Och nu är det över, tack för det! tänker jag och reser mig upp.

http://www.youtube.com/watch?v=spq58-ytPTo

http://sv.wikipedia.org/wiki/Planetarisk_nebulosa

Höstliv

"Om ditt förhållande tar sig kan du ju komma hit med den andra delen i sammanhanget också" säger den vänlige gynekologen.

Situationen jag befinner mig i, sittande hos läkaren, sökande för barnlöshet, själv, utan partner. Det är ju dömt att misslyckas. En tragikkomisk scen.

Skrattretande hopplöst. Gammal är jag också. Sjukskriven. Hemlös.

När jag går ut från sjukhuset vet jag att J inte finns för mig. Att nu slutar jag hoppas på honom. Och det känns rätt skönt. Nu vet jag. Nu släpper jag honom. Så kan en ny termin i livet börja. Det är lite sent men hösten kan vara fin den med.

http://www.youtube.com/watch?v=fH4Tk_N49dc

Vi är. Varken mer eller mindre

Jag frågade J om vi inte ska träffas snart. Som svar fick jag ett mail där han skrev att jag var sjuk och verkade sakna sjukdomsinsikt. Att han kan tänka sig att träffa mig för att gå med mig till läkaren.

Jag förstår inte varför han ideligen känner sig manad att påpeka att jag är sjuk. Jag har varit sjukskriven sedan 2002. Varför? Jo för att jag har utmattningsdepression. Smärtan slår över mig varje morgon, och kräver enorm kraft för att ta sig igenom, att ta sig upp ur sängen, depressionen är en insikt som jag tyvärr inte kan komma ifrån.

Jag går till en psykolog en gång i veckan. Varför gör jag det? Gör jag det för att min psykolog mår dåligt och behöver få goda råd av mig? Nej, för jag har grava låsningar i min själ och hon ska hjälpa mig att hitta öppningar.

Jag var nyss inlagd på psyket i fem dagar, varför skulle jag vara det om jag inte vore sjuk? För att jag är så lycklig och har så många insikter jag vill delge de intagna? Nej, att åka till psykmottagningens port på natten var att erkänna för mig själv att jag är sjuk och jag klarar inte det här själv. Ingen annan ska behöva bära bördan av min död men just nu kan jag inte leva, hjälp mig genom detta.

Om J inte älskar mig som jag är och inte vill träffa mig när det inte är "roligt" kan han väl bara säga det. Inte att jag är sjuk. Att jag är deprimerad är ju något jag kämpar med varje dag. Det, smärtan, är ibland det enda jag är medveten om. Vad jag behöver är att söka det friska. Mer sjukdomsinsikt än jag har kan jag inte ha och leva. Vad jag behöver är friskhetsinsikt.

Malin har känt mig i 21 år. J knappt 3. Hon vet att jag är mer än min sjukdom. Vi var begåvade båda två. Jag följde henne in i journalisthögskolan. Jag föll strax efteråt medan hon fortsatte in i redaktörsjobb på drakarna, villa i Stockholm, man och barn. Det kunde lika gärna varit jag. Och hon kunde lika gärna varit jag. Men jag är jag med all min styrka och all min svaghet även om jag blev utbränd. Och hon är hon med all sin styrka och sin svaghet även om hon utåt sett har allt. Så vet hon att det ändå finns det där stora Ingenting i alla. Hur många medieprofiler man än har som vän på facebook och hur coola ungar man än har. Jag har bara ingenting att skyla över min existentiella tomhet med. Och hon dömer inte mig. Hon säger istället:

"Nej Mira, för mig är du ingen sjukdom, du är Mira. Punkt. Och för min del vill jag lika gärna träffa dig när du är glad eller ledsen, när du mår dåligt eller bra. Du är alltid lika intressant för mig, och "lyckad" måste vara världens mest olyckliga begrepp, skapat av folk som inte kan känna, bara mäta och på livet finns ju ingen måttstock, utom det levda och upplevda i sig självt. De små skogsstigarna, inte Autobahn. Det stora är sannerligen inte att aldrig falla, det är möjligt att ett sådant liv också kan vara intressant, men inte med självklarhet bättre eller sämre. Annorlunda bara. Du dömer inte mig heller, det är så innerligt befriande. Det är så många andra som gör: "Onormalin", "vill för mycket-Malin", "tar för stor plats-Malin", "vägrar bli blazé och cynisk-Malin. Men jag är ju bara Malin. Varken mer eller mindre."

Jag behöver människor runt omkring mig som kan bekräfta det som är bra med mig. Hur jävla sicko jag än är så finns det en strimma ljus i alla. Om ni verkligen vill mig väl så bekräfta det, inte min sjukdom. Den har liksom sagt nog nu. Jag är jävligt medveten om att ALLT ÄR SVART. Ja ja, men det finns väl stjärnor där i det svarta med. Vi kollar in dem då.

http://www.youtube.com/watch?v=CGw9AMXhUrU

Ingen hurtighet -bara barmhärtighet

De tjatar inte om att jag ska ta körkort, göra yoga, göra slut, GÖRA NÅGONTING VADSOMHELST BARA VI SLIPPER EXPONERAS FÖR NÅGON SOM INTE ÄR LYCKLIG OCH ERKÄNNER DET!!! De tjatar inte ens om att jag ska börja medicinera. Men de har sprit och dillchips om jag vill ha. M&M vill träffa mig med eller utan tårar. Som om jag inte är abnorm utan Mira. That's what friends are for. Ge en dillchips och sprit. Vill jag söka lyckan på kemisk väg går jag till min läkare eller en pusher. Vill jag gå på yoga går jag till en yogaklass. Vill jag ta körkort går jag till en körskola. Vill jag känna att jag är okej precis som jag är går jag till mina vänner.

http://www.youtube.com/watch?v=jMqVrUSz62o

Havet glittrar av ljus. Jag ställer cykeln där stigen tar slut, tar av sandalerna och går barfota på granithällarna mot ljuset. Jag hittar en läig klipphylla precis vid vattenbrynet. Badviken är tom på folk och vattnet är kristallklart. Jag sitter på den yttersta randen av sommaren och dinglar med benen. Jag har ingen förankring i världen mer än mina ögon och de ser att världen är vacker.

Natten kommer och jag kastar mig in i "Bonjour Tristesse" och älskar den lika mycket som första gången jag läste den. Utan böcker skulle jag drunkna i livsleda och avsaknad av mening. En bok är fylld av meningar. Det är liksom det den består av.