Igår kväll talade Francoise Sagan i "Något av ett leende" direkt till mig. Jag hade ingen aning om vad boken handlade om när jag plockade fram den ur hyllan. Men det är ju mig den skriver om. Redan 1957. Precis som innan år 2000 när allt fortfarande hörde ihop. Om jag tänkte på en viss person ringde hon eller jag såg hennes namn skrivet. Jag vaknade alltid precis innan klockan ringde. På en utställning ser jag en bild som jag redan drömt. Exakt den bilden har jag drömt och jag har inte sett den tidigare, med ögonen, för det här är ett helt nytt verk av denna konstnär. Då vet jag att det finns ett gemensamt medvetande som knyter samman oss människor. Inte bara individuellt envetande. Om jag var glad eller ledsen, magin fanns där, tecknen fanns överallt. Det var inget konstigt med det. Men jag blev glad över att se dem och veta att oavsett så hör allt ihop. Även om det känns motigt så hör allt ihop. Jag vet inte hur men jag vet. Det finns inte bara en ensam röd tråd. Det finns en väv också.
Idag får jag ett sms av Maria: Jag har inte tänkt på tjejen som han blev ihop med för att glömma mig en enda gång. Så råkar jag göra det idag. Och just då möter jag henne. Konstigt.
Men jag tycker inte det är konstigt alls. Det är så självklart.
Det konstiga är hur vi orkar uthärda leva de åren då inget ter sig höra ihop. När man öppnar en bok på måfå och den inte talar till en. När inga sammanträffande sker, bara krockar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar