Jag har nu läst igenom hela denna bloggsörja av tårar, ensamhetens isvindar, hemlöshet, vargavinter, isnätter, gud och fan och hans moster. Jag var ju witty! Vad är jag nu? En Harlequinroman på valium!
Om jag nu inte kan leva i det verkliga livet, kan jag då inte iallafall skriva upp tillvaron ett snäpp för att ge det nån slags värdighet? Istället för denna välformulerade sörja.
Jag brer på som om svaghet vore en själstyrka. Men det kanske det är. Ja, inte just att bara ligga och grina i sig, men att om man gör det, iallafall stå för att man ligger ner. Nu är jag såhär och jag förställer inte det.
Det där som alla tonåringar får höra "var dig själv". Vilket orimligt krav! Vem vill vara sig själv? Vet man ens vem man är? Och vem vill vara med någon som är sig själv?
Att vara sig själv går bara hem om man är lagd trygg, glad och rolig. Om man inte är det underlättar det knappast i umgänget med andra att vara sig själv. Ingen ville vara med mig i somras.
Men det underlättar i umgänget med sig själv.
Jag hade gärna varit någon annan om jag hade kunnat bara J hade velat vara med mig. Och han har ju sagt rakt ut att han inte älskar den Mira som är deprimerad. Visst fan hade jag hellre varit lycklig och älskad än olycklig och oälskad, vem är inte det?
Men jag kan inte förställa mig längre. Detta är jag just nu. Sentimental sörja. Take it or leave it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar