Mammas och pappas blinda röster snubblar runt i hela huset. Jag tar på lurarna för rösterna ska sluta trilla in i mig. Måste ta en låt på Youtube. Vilken som helst. Den enda jag kommer på är "Gråt allians av vårt hat". Försöker komma på nån annan men det kommer ingen annan. Så här sitter jag och lyssnar på Bonnie Tylers Total eclipse of the heart i tolkning av rödgröna kids som sjunger: "gråt inte mera, åt alla drömmarna som dog, organisera, vi är jävligt många som fått nog och vi tänker inte stå kvar i förtvivlan över valet, vi har analysen klar, världen styrs av kapitalet och vi vägrar leva på knä för vi vill mycket mer, tillsammans har vi styrka att krossa varje norm att rädda livet som förtvinar i varuform, vi sprider våra kamper och möts i enat hat"
Jag gillar inte hatet, jag gillar inte gatstenen queerfaunen håller i handen men jag gillar att de bryr sig. Och hellre att de blir förbannade än deprimerade.
Non Serviam. Jag tjänar inte. Maskinen.De organiserar pessimismen. För mig. För J. För alla oss som det här vansinniga framgångssamhället ledde till själslig bankrutt för. Vi som blev hjälplösa, deprimerade, isolerade. Som inte orkade bry oss mer.
Förut var jag också en som brydde mig. Jag hade blivit en bra journalist om jag inte blivit utbränd.
Missförstå mig inte. Sverige är ett fantastiskt land att leva i. Vi har det jävligt bra här. Som ett antiseptiskt dockskåp, som Erik Ohlsson beskrev Sverige när han kom hem från Indien.
Men arbete och tillväxt är inte allt. Det förkrymper, gör folk sjuka. Landet måste ha plats för själ också.
Förr, innan det fanns skördetröskor, tvättmaskiner, datamaskiner, bussar, snabbköp, motorsågar, grävmaskiner osv, osv så förstår jag att alla som inte var totalförlamade var tvungna att arbeta för att skörden skulle kunna bärgas för vintern.
Men nu, när vi lever i ett maskinellt samhälle är det inte rimligt att alla jobbar heltid. Vad var det då för nytta med att uppfinna alla maskiner? Om de inte skulle göra jobbet för oss så det ges möjlighet för människan att inte bara slita för brödfödan utan de som vill kunna fördjupa sig i sådant som konstnärskap, familj, reflektion, musik, forskning, debatt osv. Om inte?
Vad var då alla uppfinningar och tekniska framsteg till för nytta?
Det är som om maskinen tagit över. Som om hela samhället blivit en maskin. Att vi finns till för den och inte den för oss.
När vår näringsminister, som påstår sig tillhöra ett grönt parti, tycker det är en fantastisk möjlighet (för svensk bilindustri) när kineserna och indierna vill bli med bil som oss, ja då är det ju något som är väldigt, väldigt sjukt. Om indierna och kineserna skaffar bil som oss, då går vi ju under! Allihop.
Om de som leder Sverige inte kan tänka längre utan på fullt allvar sätter bilindustrin före människan, då måste ju vår regering leva i en tillväxtpsykos.
Och vi har röstat på dem. Således måste majoriteten av Sveriges befolkning vara vansinniga.
Så. Jag är kanske inte sjuk. Jag kanske bara har reagerat sunt på en sjukt samhälle.
Det är därför jag blir så oerhört irriterad när någon föreslår mig att medicineras eller mediteras. Som om det är min inställning det är fel på. Bara jag kommer förbi den här låsningen och aversionen mot lönearbete och sätts in i produktion igen blir allt bra. Allt är inte bra.
Bara för att jag inte passar in i det här samhället så behöver det inte betyda att det är mig det är fel på.
En depression är ett tecken på att något är fel. Kidsen i Transmilitanta Brigaden och Göteborgs förenade musikalaktivister, som sjunger för mig nu på Youtube att allt hör ihop, organiserar sin pessimism istället för att gå och lägga sig och dö (levande) som jag gjorde. Det är det som behövs och inga yogamattor, lyckopiller och mindfulnesskurser.
Solve your problems and it will cure your ills.
Vad vi behöver är inte att coachas in i falsk lycka som lätthanterlig boskap i fållan igen, utan istället att tänka negativt/kritiskt och reagera mot det som är fel.
Om jag lever i ett förhållande som drar ner mig får jag göra något åt det. Om jag lever i ett samhälle som drar ner mig får jag göra något åt det. Det finns inga tabletter mot orättvisor.
Och orkar jag inte reagera så ska jag iallafall fortsätta vara en bromskloss mot avgrunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar