Den som lever får se. Och jag ser

För en månad sen, bara för en månad sen! låg jag på låst avdelning och grät (jo, jag var lycklig där med nån timma när jag drabbades av lättnaden i insikten av det hisnande att faktiskt ha gett upp, men att jag överhuvudtaget var där var ju för att mitt liv var liksom slut). Så ligger jag nu här i en solstol med Adriatiska havet för mina fötter och äter choklad som en kille från dykcentret bjuder på. Han lånade mig en orange handduk med.

Alla vill mig liksom väl. När det fattades pengar i butiken fick jag tio Kuhna av en främling i kön.

När jag skulle gå in i Fransiscanerkyrkan och jag förnekat för den tröttögda, rökande, mjukansiktade portvakten att jag är student, vilket han frågat i ett försök att pruta ner mitt inträde med, ja då gör han en gest åt mig att äsch, gå in ändå, du behöver inte betala.

När jag väl gått in i de grå salarna av sten kommer en annan kille efter mig med en broschyr om klostret som portvakten ville jag skulle ha.

När vi ätit hos den gängliga mannen som är så lik J bjuds vi på päronlikör.

När vi var ute på turbåten vinkade alla åt oss från kanoter och trampbåtar och från stränderna.

Och där på plastmuggarnas turistbåt hade de de fetaste kaffet! De hade baxat in en espressomaskin där i båtbaren. Bara det. En fet kaffe. Som serverades av en tatuerad, kroatisk sailor som visslade. Och bara det att höra folk som visslar. Det gör man bara om man är glad på riktigt. Och han visslade hela resan.

Ja, och han den sexspråkiga guiden som borde varit lekledare på en afterski istället för guide till medeltida Rovinj, gjorde sitt bästa för att få kontakt med mig med, men han och strandraggarna räknas inte. Men ändå. Jag log demonstrativt inte när han gjorde nån slags Abbacharad, eller vad han nu gjorde, för att få en koppling till mig som var från Sweden, för jag tyckte han var fånig och jag ville vara ifred med min feta kaffe och se på delfinerna som hoppade och inte en småfull turistguide som spelar luftgitarr och la la:r Abbasånger, men han tog inte ens illa upp att jag förvägrade honom minsta lilla leende.

Och den senaste strandraggarna var jag direkt tvär emot. Jag tittade inte ens upp och såg på honom och svarade snäsigt, men hans sista ord när han insåg att hans närvaro inte var välkommen var ett ömt: "You're so pretty". Och så skämdes jag för att jag varit snäsig och sur över att bli betraktad som ett stycke kött. Det finns de som skulle bli glada över att iallafall få bli betraktade som ett stycke kött... Hursomhelt. Alla vill mig väl. Till och med strandraggarna.
Förut, ja alldeles nyss, var min kris så fet att allt jag tog på blev kladdigt och alla drog sig undan mina kladdiga fingrar, min kladdiga uppsyn och mina kladdiga mail.
Nu är det som hela världen ler mot mig igen. Ja, det är inte som om. De gör det. De ler. Hela världen ler åt mig vare sig jag ler tillbaks eller ej.

http://www.youtube.com/watch?v=hrqCVfCscpk